Se upp i backen

Att ha ett barn kan vara det jobbigaste som finns. Dubbelt upp med två och tre gånger helvetet med tre. Jag är inte bra på matte men kan snabbt räkna ut att fyra barn följer samma mönster.
Men..
Det är underbart i tusenfallt. Aldrig förr har jag uppskattat ett barn så mycket som när jag har så här många. Kvaliteten och enkelheten i tiden man får med bara den ena av dem alla. Även hjälpen i kombinationen stora och små är oslagbar. Stoltheten inom mig i uppskattningen de visar varandra och teamet vi bildar när vi måste arbeta tillsammans för gemensamma mål.
 
Ikväll har vi planerat de kommande veckorna. Dessa innebär ett fullt schema och listor att följa för oss alla. Ska allt klaffa så som vi vill måste vi sammarbeta. Det är plugg, både mitt och de storas. Det är både tio och nio års födelsedagar med tillhörande kalas, eller förlåt, disco!
Det är träningar, turneringar och matcher varenda helg och tydligen verkar andras barn också fylla år vilket bjuder in till ännu fler aktiviteter.
 
Jag hade kavlat upp ärmarna och med en kaffe i handen och en unge på höften åkt slalom mellan hela skiten i vanliga fall. När han står bredvid vet jag exakt vad jag vill, ensam faller självförtroendet och jag åker störtlopp utan varken hjälm eller försäkring. Eller så står jag kvar och fegar, åker liften upp men törs inte hoppa av. Återvänder i skam och låter hela kön skratta ut mig när jag kommer tillbaka ner igen.
Mina ungar är då min kör av stöddiga åkare. "Hoppa Hoppa Hoppa" sjunger och klappar de.
Jag måste även om jag inte vill. Jag måste stajla för att visa dem att det är värt att våga. Jag kanske även kan hitta någon bra skidlärare som kan hålla mig i handen..?

Längtan och förväntan

När det inte blir som jag tänkt mig blir det snudd på ingenting. Minsta motgång golvar mig idag och illamåendet har kommit krypande tillbaka. Jag har fått mina måsten gjorda men inget av mina viljor och absolut inget spontant utöver det.
 
Min man tränar med Lola på MiniSats nu, jag va där en sväng imorse men beskedet att det var fullt just då tog kol på dagens ambitioner. Jag vände om med tanken att träna nu med honom men det stannade vid en tanke.
Jag känner inte igen mig själv när jag inte orkar. Jag brukar kunna köra på utan att ens känna efter i vanliga fall men nu bromsar jag innan jag ens börjat rulla. Jag vill känna fartvinden i håret igen, i med vind eller motvind spelar ingen roll, bara blås mig av stolen.
 
Vi skulle kunnat fira nyårsafton ikväll, så redo är vi. Allt är handlat, preppat och fixat. Bord, stol och duk står och väntar i hallen på att få ställas upp. Maten längtar efter att få bli tillagad från sina hyllor i kyl och skafferi. Dammsugaren skriker efter att få gå varm. Imorgon ska det stökas redan från start, jag ska skriva en tidsplan över ordningen på upplägget där jag även hoppas på att kunna klämma in både träning och minst 20 min framför spegeln innan gästerna kommer och fördrinken ska kyla dess strupar. Kyla ner för att sedan värma upp i glödande samtalsämnen. Vi är ett bra gäng imorgon. Jag längtar med förväntan.
 
Jag känner mig redan bättre till mods efter att få ha gnällt lite här och peppat lite inför imorgon.

Hemmaplan

Jag är definitivt en hemma spelare. Även om jag just idag är långt ifrån att vara med i matchen är jag på min hemmaplan och jag känner mig trygg igen.
 
Kan jag inte äta kan jag inte träna och kan jag inte träna kommer finns ingen hunger. Varken på mat eller livet i största allmänhet. Jag vet inte ens längre om jag mår illa på grund av graviditeten eller av hunger. Jag är yr och matt och slut. Blir jag sugen på något varar det i cirka en minut, alltså alldeles för kort stund för att både handla eller tillaga just det. Jag förstår omöjligheten det utgör för min man att ta hand om mig men ändå har jag ett starkt behov av att han ska göra just det. Jag känner mig som en sjukdom som tär, som bryter ner.
 
Väl hemma igen nu hoppas jag kunna vända mitt mående en aning då de närmsta dagarna ska ägnas åt sådant jag gillar allra bäst. Städning, planering och matlagning. Ett nytt år är på intågande och för en gång skull ska vi fira. I vanlig ordning blir vi fler barn än vuxna, men är det inte helt utan kan de lika gärna få ta över.
Bord och stolar ska hyras, dukas och dekoreras i vardagsrummet. Menyn ska planeras, köpas och tillagas. Vi blir många, riktigt många. Kanske för många. Det återstår att se.
Det bästa är att samtliga har nära hem.