Vanligare och svårare

Tankarna på missfall kan inte släppa min hjärna. Hennes besked ekar i mitt huvud och mitt hjärta fylls av sorg över att det måste hända.
Jag finner tröst i att hennes dotter är så liten att hon fortfarande skrattar. Att hon är som vanligt och då hon gråter är det för helt andra orsaker. När det hände mig grät vi alla fyra. Barnen var lika medvetna som jag på att de inte skulle få något syskon längre. De glömde bort sig ibland och klappade på min mage. De kom ofta på vad de just gjort när mina tårar mötte deras huvuden, då brast det för dem också. Både av skam och av sorg.
Mitt missfall ville inte komma ut av sig självt, det va en envis liten rackare därinne. Jag fick putta på med abortpiller, något som kändes fruktansvärt när en abort var det sista jag ville göra. Bara ordet fick mig att bryta ihop. Jag höll på att förblöda och hade min man inte varit duschat min kropp, påklädd i tre tröjor, med hett vatten hade jag nog dött där på badrumsgolvet. "Du bör ha någon hemma när du tar tabletterna" sa de. Bör? Det tog tre dagar innan jag kunde stå på benen igen. Det tog en evighet innan jag blev mig själv. 

Jag menar inte nu att mitt missfall var värre än hennes eller någon annans för den delen. Men jag vill att det ska uppmärksammas för när jag fick så kände jag mig så ensam. Som att det bara var min kropp som inte dög för ett barn att växa i. Det är vanligare än man tror, och svårare!

Köld, humör och julen

Minsta lilla motgång och jag gråter i hallen. Minsta lilla tröst och jag gråter ännu mer. Mitt internet är segt för att det snöar ute. Jag vill kasta datorjäveln in i väggen. Jag är hungrig hela tiden men inte sugen på något. Jag är trött men kan inte sova. Beror det på graviditeten med hormoner eller bara min ständiga sinnesförvirring vet jag inte, dock är det skönt att för mig själv kunna skylla på bebisen i magen.
 
Jag längtar efter att det ska börja synas, det brukar göra det ganska fort på mig även om magen aldrig blir så jätte stor. Jag längtar till julen. Eller rättare sagt ledigheten som den innebär för min man. Vi behöver tid tillsammans nu, det känns. Vi behöver tid att smälta, ladda och peppa. Vi behöver tid att samla kraft, i oss själva, som par och för familjen. Limmet börjar spricka i kanterna och hur hårt vi än håller är det svårt när vi hela tiden dras isär. När ledigheten kommer kan vi släppa helt, skrapa bort det gamla torra, lufta, lägga på nytt och pressa ihop så det håller ett tag till. Sen är det dags att göra om proceduren igen.
 
Det är snö ute nu. Jag kan inte med ord beskriva hur illa jag känner för den årstid vi befinner oss i. Det är lixom omöjligt för mig att få upp värmen. När hösten kommer byggs en kyla upp inom mig, ett mörker av ångest. Vintern svetsar fast kölden innanför mitt skinn och ingen värme i världen kan få mig att tina helt. Ett hett bad, en famn, kläder eller element kan värma tillfälligt men blodet rinner kallt i ådrorna. Det är endast luften och solens strålar som kan få mitt hjärta att pumpa ut värme och lycka i mina vener.
Nu ska jag kolla på en resa till sommaren ...