Bak och fram

Hur underbar sommaren än hade varit så började den lida mot sitt slut. Året var 2009 och jag var 22. Någon direkt semester hade väl inte någon av oss kunnat plocka ut men att matcha våra ledigheter så gott det gick hade dugit bra. Vi sponsrade bensinmackar och statens järnvägar med allt vi hade över för att bara kunna vara varandra nära. Ibland väntade vi i varandras lägenheter ända in på småtimmarna för den andra att komma hem. Vi var tillsammans nästan hela sommaren men vi visste båda två att värmen skulle ta slut och milen mellan oss förbli 50 om ingen av oss tog sitt pick och pack och bytte hemstad. Skulle det fortsätta fick det bli så.
 
Då mitt bagage bestod av två små barn med tillhörande dagisplats och pappa, en fullt möblerad lägenhet på 110kvm och en fast anställning blev valet ganska enkelt. Han bodde inneboende och fick plats med sina ägodelar i baksätet på farsans volvo. Vilken sida som är fram och vilken som är bak diskuterar vi fortfarande men vi bor här just nu och säkert ett bra tag framöver.
 
På hans födelsedag i slutet av den sommaren tog jag honom till restaurangen i toppen av Kaknästornet. Vi åt en trerättersmiddag, skålade och såg ut över vår nya, gemensamma hemstad. Ungefär ett halvår senare friade han till mig i samma torn.

Vi ska bli sex

Hösten hade knappt tagit fart och jag räknade på fingrarna. September, Oktober, November. Jag fortsatte matcha månaderna med antalet fingrar på mina händer, alla utom ett. När nio fingrar pekade uppåt var jag på den månad då bebisen skulle komma. Jag hade inte testat ännu men jag kände i hela kroppen att jag var gravid. En dag sen på det och jag var säker.

Att jag de kommande månaderna vid samma tid ska vara lika säker som då vet jag inte ännu. Att jag gång på gång ska chockas över besvikelsen och att min kropp ska, på ännu ett plan, bli min fiende i kampen om lycka. Jag vet ingenting och timmarna innan jag gör testet är alltid de bästa. I huvudet är jag med barn men i kroppen inte, det är dock det sämsta resultatet.

Då jag tror mig vara gravid tror jag mig även ha cravings. Just den gången är det bakelser som lockar. Gräddiga, söta och feta. Jag måste ha Napoleonbakelser, säger jag till min man som inte är sen på att haka på en onyttighet. De fastnar ju inte på honom utan blir till en magruta till, inte en rumpa till som på mig!
Jag gör testet först för att kunna fira sen. Vi äter inga bakelser den dagen, inte månaden efter heller eller följande efter den.

Däremot kommer dagen då tårtkartongen knuten med rött sidenband står mitt på köksbordet. De höga ljusen är tända och i våra finaste champagneglas bubblar det av alkoholfritt. Barnen vet redan och de som förstår har både gråten och skratten i halsen. De söker min blick lite för ofta och de ler av lyckan över att kunna hålla en hemlighet. Han har varit borta i tio dagar och de senaste sex har jag vetat om livet som växer i min mage.

Han ser frågande på mig och drar sakta i bandet som löser upp den stora rosetten. Meningen "Va gott med bakelser" får min äldsta dotter att titta mig i ögonen och ljuda med läpparna "Du sa ju att han skulle fatta". När mina tårar trillar gör polletten det också och snart rinner det för alla i familjens kinder, av lycka.

Lola påminner oss snart om att det faktiskt ska ätas upp också ...

Fredagen den 13.de

Fira det som firas kan. Idag har vi varit gifta i 40 månader, ett fyrfaldigt hurrande för det. Dessutom är det fredagen den 13.de och just denna otursdag innebär motsatsen för oss.

Så slå skrocken på käften och gå ut och finn kärleken idag, håll hårt i den du redan har eller varför inte bara gå ner på knä inför din älskling.

Foto: Linnea Frank