Förbjudna känslor

Oftast som alltid försvinner den förbjudna känslan av sig själv. Men ibland krävs många djupa andetag och ett förbannat register av nödlösningar och slit för att lyckas. Jag är därför nöjd nu när jag lägger mig i sängen och inte känner av den jäveln längre.

Jag pratar om ångern över att ha barn. Vad-jag-skulle-göra-om-jag-inte-hade-ungar känslan. Det är aldrig så att jag ångrar mina barn personligen eller separat utvalt, utan det är mer en ånger över mamma, helvetes, rollen som kan infinna sig ibland. Detta hör såklart ihop med att samtliga har varit på sitt mest irriterande humör, något de var och en för sig kan vara lite roliga i men i trio blir det vidrigt för alla i dess närhet. Tyvärr är den enda i närheten jag allena och den enda vars tankar driver iväg av sukt efter ett liv i frihet och oberoende.

I mina fantasier är det livet fantastiskt, det är så för att jag aldrig upplevt det och ibland drömmer jag mig dit. Dessa drömmar varar aldrig länge, verkligheten slår mig i huvudet med en leksaksbil, jag trampar på en legobit eller så behöver naglar klippas och läxor läsas. Ibland blir uppvaknandet ett sms fullt av färgglada hjärtan eller en spontan kram bakifrån när jag lagar mat. Eller att de plötsligt börjar gråta av lycka över att de ska få ett syskon till ...



Den värsta tiden på den bästa dagen

Tiden tar ju aldrig slut.
Ju fler gånger jag ser på klockan ju färre minuter passerar. Börjar jag med middagen nu hinner den kallna innan han är hemma. Jag vill aktivera mig för att glömma bort tiden som återstår men Lola vill inte göra annat än vara nära, helst på.

Meddelandet att han var på väg kom så mycket senare än det brukar. Hela förmiddagen hade jag hoppats och trott det motsatta och besvikelsen skaver än.  Fredagar är ändå min bästa dag men det är den längsta också och det är tyvärr inte alla stunder som gör dagen värd sin placering. Dessa timmar, när eftermiddag blir till kväll, skulle platsa bättre på en måndag.

Spya, träning och tårar

Han är nära nu men mitt vanliga "städar jag" har gått och gömt sig. Hon sitter väl och surar i det baklåsta förrådet. Tillsammans med toalettpappret jag lät bli att köpa då jag visste att det fanns hemma.

När jag kröp ner i sängen nyss så skrapades hela min rygg av grus från tre barns strumpor och byxor. Tårarna rinner när jag inser att jag inte kommer att kunna slappna av om jag inte byter lakan. Jag är känslig i vanliga fall, som gravid är det bortom denna värld. Jag känner mig stark på gymmet, men så fort jag trycker min hand mot dörrknappen och baxar ut vagnen försvinner styrkan. Den blåses bort av vinden utanför. Det lämnas i tyngderna på hyllorna, i svetten på mattorna och drunknar i bollhavet på minisats.

Jag kräks för en, tränar för två och gråter för en armé.