Ett brev på posten

När solen går ner sådär vackert så gråter jag igen. Jag känner mig skör och mottaglig för precis allt. En komplimang och jag brinner upp av lycka, en kall röst i ett samtal och jag fryser ihjäl. Hans röst i andra änden av luren och jag bryter ihop. Jag vill att han ska ringa hela tiden men det kan räcka med att han måste svara en kollega på en fråga när jag berättar om något helt oviktigt och jag går från kärleksfull till rasande. Det går fort i svängarna och över lag har dagen varit ganska seg och deppig.
 
När posten dimper ner skriker Lola rakt ut av lycka. Hon springer fram till den lilla högen på golvet och skrattar, därpå plockar hon upp kuvert efter kuvert, omsorgsfullt, och lägger de en efter en på skrivbordet i hallen. "Så", säger hon nöjt när det är klart och hon nästan spricker av stolthet när jag berömmer henne och öppnar för att läsa. Idag kom det ett brev som jag har väntat på, jag trodde det skulle komma e-vägen för det var så dom sa men icke. Det var till mig och min man men också till Lola så hon fick vara med och öppna. Nyfikenheten övergick snabbt till besvikelse i hennes lilla ansikte när det bara var ett papper med text på men jag blev överlycklig. Min tur att skrika rakt ut och hon klappar händerna i förvåning. "Du ska börja på dagis gumman". Jag sitter på golvet och slår ut armarna, hon står mellan mina ben och kastar sig i min famn. Vi kramas länge och vi är glada tillsammans i vad som känns som föralltid, men när hon släpper mig, ser mig in i ögonen och ler så kommer tårarna. Min lilla flicka är stor nu. Insikten av att hon inte ska vara med mig, på mig, varje dag för resten av sitt liv kommer så plötsligt. Hon kommer älska förskolan, jag vet det. Det kommer vara bra för henne och det kommer vara bra för mig. Vi fick plats på vårt förstahandsval och vi kommer att vara nära varandra. Jag kommer lämna och jag kommer hämta. Då jag ska vara hemma med lillasyster kommer dagarna inte ens vara speciellt långa och hon kommer inte att gå veckans alla dagar. Förskola är viktigt och utveckland och stimulerande. Jag känner till och med den ena personalen, fel, mer än känner, hon är min vän och jag älskar henne.
 
Jag säger inte det här för er skull utan enbart för min egen. Ändå gråter jag nu när jag skriver. Tårarna kommer som ett brev på posten de med.


Håller emot

Lola somnade bra mycket tidigare idag än vanligt. Vi har haft den segaste och deppigaste eftermiddagen och kvällen sen vi kom hem från öppna förskolan (vilket gick hur bra som helst). Tillslut verkade vi tröttna på varandras irriterande sällskap båda två och hon ville lägga sig, jag sa inte emot då hon stått som fastkilad vid mina ben de senaste timmarna och bara gnällt om precis allt. Hon var trött och jag med. Trött på mig själv.
 
Nu ska jag försöka att inte äta upp allt som finns i kyl och skafferi samtidigt som jag gör mitt bästa för att låta bli att klia på mina, förbannat spruckna, händer. Detta följt av att inte falla för frestelsen att gråtandes ringa min man i ilska och be honom ställa sig på försvarets gamla längdskidor från andra världskriget och sparka sig hela vägen hem från Kiruna. Det är så mycket hela tiden som jag kämpar emot, jag önskar jag bara kunde släppa allt. Släppa ut alla känslor och viljor inom mig.
 
Det är väl det jag gör lite här kan jag tänka ... Jag är glad för den här platsen.
Jag är glad för er - oavsett om ni hatar eller älskar mig - ni finns här!
 
(P.s. jag har skickat in en önskan om en annan förskola till Lola)
 
 
100 dagar har nu gått.

Mina barn och andras ungar

Han står med ena handen långt ner innanför byxorna. Han pillar och drar. Jag känner honom inte, har aldrig träffat pojken förrut men kan inte låta bli at säga åt honom. Svaret blir att han, med blicken fäst i min, tar upp den knubbiga handen, för in pekfingret långt upp i näsan för att sedan smaka på det han hittat.
Jag bryter vår ögonkontakt innan jag kräks och letar upp min dotter i skaran av barn. Han ser henne också och snabbare än jag hinner han fram för att med samma hand smeka hennes hår.
 
Gråtfärdig och illamående lämnar jag förskolan med min systerdotter i handen och min yngsta i vagnen. Det är alltså här hon ska vara om dagarna efter sommaren (?).
Till er som tror att jag fullkomligt älskar barn bara för att jag snart har dubbla par vill jag bara säga, ni har fel.
Jag älskar mina barn och några av de jag känner. Jag tycker om hela, rena, glada och friska barn. Skulle jag kunna föda dem efter en halv graviditet och spola över åldrarna 3, 4 och 5 skulle jag kunna ha hur många som helst.
 
Det kan hända att jag kommer ändra uppfattning om detta när mina egna hamnar i tonåren, då kanske det kommer behöva spolas över lite mer. Spolas över och spolas av!