Skoskav

Jag betalar med ränta och sonar mina brott. Vi bakar pepparkakor och myser i soffan. Mitt dåliga samvete för tidigare idag skaver fortfarande men det är ett par obekväma skor som jag ständigt tar på igen. De frestar med sin utstrålning men är egentligen inte så snygga. Jag försöker slänga dem men när promenaden längs krigsstigen inleds så frestar dem med sin attityd. Det dröjer dock inte länge förrän huden ger vika och blodet strömmar.

Nu svider mina öppna sår men det bedövar bra att låta samtliga ta en kaka till, att fjanta klart och klättra längst väggarna bäst de vill. Vi ser på varann, min man och jag, tittar på klockan och ser ljuset av tystnad i tunneln av skrik. När barnen lagt sig ska vi vila i varandras armar och vara tacksamma över att den här jävla dagen är över.

Jag har inte varit bra idag men jag vet i alla fall om det. Imorgon är en ny dag och jag känner att det är rätt åt mig att bli lämnad ensam. Jag har min lilla och den i magen kvar och jag ska tänka över mina synder fram till torsdag kväll när han kommer hem igen.
Då väntar en helg utan barn och egentligen inget annat. Då ska jag ha lärt mig, utvecklats och bränna alla skor som skaver. Jag ska köpa nya blundandes!

Vacker oreda

Vårt liv just nu är som håret på vår yngsta dotters huvud. Tuffsigt, ojämnt och underbart. Det stretar åt alla håll men ändå kan man inte låta bli att le när man ser det. Vackra lockar i en mix med svinto. Men det växer, det blir starkare och någon dag blir det kanske till och med en fin frisyr.



Ser du stjärnan?

Även om det nu bara är jag och Lola hemma så dansar vänskapens andar runt här i rummen. Jag tycker mig se glitter i luften omkring mig och trots att hon sover nu så känner jag mig inte ensam. Idag har vi verkligen kunnat tanka våra kompiskonton, laddat dem med kärlek, skratt, skvaller och drömmar.
Jag känner en tacksamhet inom mig som jag knappt känner igen längre. Den är främmande men ändå så välbekant. Jag har haft den förrut men det var tyvärr länge sedan nu. Jag hoppas den stannar ett tag hos mig.
 
Som många andra vid den här tiden på lördagar tittar jag på Så Mycket Bättre. Jag gillar program som inte går ut på att någon ska röstas ut, åka hem eller snackas skit om. Kanske är allt fejkat, uppgjort och klippt osammanhängande men det struntar jag i. Det är musik, lite babbel och lagom många kisspauser. Och ingen behöver gråta i slutet för att den inte duger. Så tycker jag.
 
Vissa dagar tackar jag högre makter för att just den jävla dagen är över. Denna dag är ingen av dem, tvärtom. Ikväll beskådar jag stjärnorna på himlen och inser att de lyser upp någonstans, så som mina vänner och min familj gör för mig.