Gravt melankolisk

Efter fem är jag själv kvar i parken med mitt barn. Gården med djuren stänger och till och med personalen går hem. De få personer som går på den lilla vägen igenom gungor och kanor har matkassar i händerna och nycklar i fickan som snart ska låsa upp en dörr där någon väntar innanför. Alla är hos sin familj utom jag och min yngsta dotter. Det är inte så men det känns så och då är jag mest ensam i världen, fast i en kropp som behindrar mig, fast med en ettåring som begränsar mig och fast i en familj som jag så omsorgsfullt valt och prioriterat för att sedan leva utan dem mestadels.
 
När min syster vrider sig hemma i sängen i magkramper hör jag på henne hur hon lider. Ändå önskar jag att byta med henne för att få någon som kommer till mig med blåbärssoppa och ömma smekningar. Jag vill gå i alla skor utom mina egna just nu och jag vill utföra allas sysslor utom de som tillhör mig. Jag vill inte plugga, inte laga mat, inte byta blöjor. Jag vill inte vänta på vårt fjärde barn, inte på min man och inte på de stora. Jag vill ha allt nu, på plats med en gång och lyckan i fickan - min att ta fram när helst jag känner för det.
 
Den finns runt mig, lyckan, men den tillhör inte mig. Jag ser den i andra och ibland kan jag då smittas av dess värme och bländas av dess ljus, men den är inte min.

Forntid och framtid

Söndagen igår var ångest hela dagen och inte är den lindrigare idag när alla de tre har åkt. Det är jag och min lilla kvar och hur mysigt det än är så är det ensamt. Hon frågar efter de andra högt när jag gör det lågt i mitt huvud och i mitt lämnade hjärta. Var är de? Vad gör de? Och tänker de på oss så som vi gör på dem varenda minut av dygnets alla timmar?
 
Frågan om de saknar mig så som jag saknar dem vill jag inte ställa mig då svaret är för uppenbart. I barnens fall är det väl tur egentligen, jag önskar inte dem att sakna något i livet, bara längta.
I min mans fall svider det uppenbara något mer, lika väl som det krävs två för tango krävs det två desperat beroende av den andres närhet för att stanna tillsammans alltid och ge upp alla de andra drömmarna livet utvecklade för en. Vi är inte de två, jag är bara en.
 
Fredagen extra räckte inte långt då de två följande dagarna av helgen spenderades på olika håll. Dock fick vi kvällar och nätter och jag har sovit riktigt gott. Min allt för utvilade hjärna tänker nu ännu mer än vad som är bra för varken mig eller andra. Tiden tillsammans plussar på ångesten i ensamheten när han åkt och jag fasar redan nu efter dagarna som följer efter vår vecka i Grekland. Om 14 dagar är vi där och jag är livrädd över att inte kunna njuta, stanna tiden och älska där och då. Så som minnet sviker mig bakåt i tiden önskar jag att tankarna på framtiden kunde göra istället ...

Tiden läker och förtränger

Imorgon.
Det har gått så lång tid nu att jag knappt kan greppa det men imorgon kommer han hem. Jag är glad för det såklart men mitt i lyckan kan jag inte hjälpa att känna rädsla över hur det kommer bli när, det som nu är en evighet i mitt hjärta, är en kort period i framtida sammanhang. Det kommer komma tider när 11 dagar är en kort period och en vanlig är månader. Det normala kommer att pushas hela tiden tills ett vanligt familjeliv är sådant som bara finns på film, för andra, inte för oss. När det kommer smygande kanske vi kommer vänja oss, kanske jag kommer överleva. Lite som med en graviditet - skulle man bli med barn i åttonde månaden direkt skulle man dö på fläcken. När det smyger på en växer acceptansen fram och tillslut kanske jag har glömt hur vi en gång hade det, med heliga tacomiddagar, torsdagssoppa och serierna vi såg på tv när barnen hade somnat.
 
 

Men än har jag inte glömt, än svider det.