Att vara behövd

Jag kan inte minnas att en liknande stund som denna någonsin upplevts. Lola dricker sin godnattflaska och Vira sover. Jag sitter alltså här utan att ha någonting att göra förutom att vänta ut innehållet i flaskan att transporteras till hennes lilla mage för att därefter gå in och säga godnatt. Sen då?
 
Vira brukar inte sova vid den här tiden och råkar hon göra det är det alltid ett annat barn eller två som behöver något. Inte idag, ingen behöver något, ingen behöver mig. Det är känslan jag trånar efter när allt är som värst men jag inte kan njuta av nu när den äntligen infinner sig.
 
Efter förskolan lekte vi med kompisar, det gör vi nästan alltid, så ofta som vädret tillåter. Alltid samma kompisar, en till mig och en till henne. Och så alla de minsta såklart med de leker ju inte direkt. Jag blir hela varm i magen när jag ser min dotters leende spricka upp när hon ser sin vän. Hon ropar hennes namn och springer emot den mötande flickan med öppna armar. Innan de skiljs åt krmas och pussas de länge. Sedan hon började på förskolan har hon verkligen läsrt sig att leka med andra barn och det är så kul att se dess utbyte av varandra. De bråkar såklart då och då som alla barn gör men mer sällan för varje gång. Det är en sån fin familj de där. Min äldsta dotter är även bästa vän med de största flickorna i den familjen och jag har lite på känn att vi kommer följas åt i många år framöver. Jag hoppas det!

Miljoner frågor om barnuppfostran

Det svider i mitt hjärta och vrider sig i min mage över rollen som mamma. Ibland finns det en känsla av välbehag, men bara ibland och det är mer sällan än man kan tro. Ibland finns inte med i någon kalender, inte heller "nåndag" även om just denna är, för mig, ständigt fullbokad. Jag menar inte nu bara svid och vrid inuti kroppen på grund av dåliga saker eller jobbiga dagar. Jag upplever det annars också. Lika ont gör det att lämna dem efter en bra vecka tillsammans som efter en sämre. Lika ansträngande är det att se dem växa upp i en värld av kärlek som av smärta. Hur jag än vrider och vänder på mina känslor blir jag av dessa utmattad. Vad är rätt och vad är fel? Min första tanke är att jag alltid och oavsett vill skydda mina fyra barn från allt ont, från all smärta och lidelse. Men hur skulle de då klara sig genom livet? Samtidigt som jag vill bespara dess små hjärtan från sprickor som bildar ärr vill jag ju att de ska få ett brett känsloregister och kunskap i vad som för dem upplevs som gott och ont.
 
Och var går gränsen?
 
Att vara förälder är svårt. Det bästa och som finns men också det svårast jag vet. Kanske beror det på att jag tar den rollen på lite för stort allvar, eller beror det på att för många andra inte gör det?
 
Det är många och stora frågor som snurrar i mitt huvud idag, som alltid de dagarna alla far och timmarna blir för långa för mig att hantera. Jag promenerar flera mil i hopp om att rensa ut oredan och fylla på med endast luft, oftast gör det susen men idag var luften oren och jag höll andan. Allt finns kvar nu när mörkret fallit och de små somnat, jag är ensam kvar med skiten. Jag saknar honom. Jag saknar mig själv utan huvudet, med endast hjärtat och två starka armar. Med vilja, passion och driv. Nu finns bara hjärnan på högvarv och trötthet kvar.

Min förbannelse

Han packar och förbereder sig för kommande vecka. Jag borde göra detsamma. Jag gör ingenting.

Barnen ligger nu i sina sängar och tillsammans har vi haft en helt underbar helg. Skogen omkring oss har verkligen påverkat samtligas humör till det lugnare och friheten har givit oss utrymmet att vilja komma ännu närmre. Nu väntar en vecka isär, även om jag under de dagarna ändå får se dem titt som tätt. Förutsättningarna för att vårt avsked ska kännas drägligt kan knappast bli bättre, ändå är det åt helvete. Min förbannelse, alla jag älskar lämnar mig, även om det lyckligtvis bara är tillfälligt.