Utanför i långsamhetens spår

Det är många som pratar om mannens utanförskap när en kvinna blir mamma till ett barn. Att han inte kan mata och egentligen inte behövs för barnet den första tiden, han behövs dock tio gånger mer för kvinnan. Men det är inte detta jag vill prata om utan utanförskapet jag kan känna inom min familj, utanför cirkeln av roligheter.
Att vara nyförlöst, ammande och grötig i huvudet, för att inte tala om tröttheten jag besitter, utgör ingen topp-kompis precis. Varken min man eller barnen kan uppleva mig som speciellt rolig just nu, den ena med lite mer förståelse för situationen än de andra såklart. Av alla val i världen är jag långt ner på listan och skulle de råka vilja vara med mig så börjar jag garanterat gråta av gesten.
 
Att vara "inte gravid" räckte absolut inte för att få mig att känna mig som mig själv igen. Vägen tillbaka är lång, svår och krokig. Jag är påväg och visst går det framåt, men långsamt. Men som Lisa Nilsson sjunger, långsamt leder också någonstans.

Listor och sug

Det kommer starkt, som så många gånger förut och med så mycket just nu. Suget. Listan kan göras lång över sådant som kopplar min hjärna med mitt hjärta och min längtan i panik. En öl, mina barns röster, en hand mot min mage, en kram, frukt i alla olika färger, min mans blick rakt in i min, en kopp nybryggt kaffe, ett bad, en öl till...
 
Just nu toppas listan av just listor. Saker som jag ska göra och uppnå sen. Att må bra här och nu har jag snudd på gett upp hoppet om. Får jag bara loss mina familjemedlemmar från diverse arbeten och skolor så vi kan packa vår nya fina bil full med alla väders kläder och åka till landet så kommer min värsta ångest att försvinna och i nuläget räcker det mer än nog.
 
Men sen, att älska mig själv i alla lägen är inte ens ett slutgiltigt mål men att vara på så god väg att det, som slutgiltigt mål, inte känns omöjligt - det är målet! Att känna mig lite jävla härlig. Att kunna se mig i spegeln utan att blunda inombords med ekande svordommar i hjärnan. Att somna utan att analysera dagen som gått, det kommer ju en ny imorgon. Att duga oavsett, prestation eller ej. Att fokusera på det fina hos mig så som jag endast kan se det hos andra i dagsläget.
 
Den andra listan är över Frankrikeresan vi ska göra nästa sommar och innan den börjar bockas av hoppas jag att ha hunnit en bra bit på den förra.

Min hand i din

Jag har ju hela glömt bort att berätta om det storslagna som hände häromdagen. Graviditetens typ första steg framåt, inskrivning på MVC. Min man var med men så var även vår dotter så hans uppmärksamhet gick till henne. Fler gånger än så kommer han nog inte kunna närvara på grund av sitt jobb men jag får väl anse mig van vid det här laget. Vi har fått tid för första ultraljudet också, vi hoppas båda på att kunna byta den till en som passar bättre. En måndag morgon eller en fredag eftermiddag står på önskelistan då dessa tider är de enda han kanske kan lösa, komma senare eller gå tidigare.

Ibland går jag in i perioder då jag ständigt förväntar mig det värsta. Min osvikliga tur finns alltid hos mig men den täcker inte allt. Det är mer som en försäkring som i slutändan ställer allt tillrätta. Olyckorna kommer längst vägen oavsett. Just nu är en sådan period, jag vet inte varför men bebisen i magen bidrar en aning kan jag tänka.
Jag vill bara se att allt är bra därinne. Är det inte det hoppas jag att min hand vilar stadigt av trygghet i en annan.