Bländad

Jag har börjat skriva på ett dussin inlägg, för att sedan radera allt och lägga ifrån mig skärmen. Jag vill skriva men det har inte gått. Som att jag inte kan bidra med något om jag inte mår dåligt. Som att jag inte kan skriva om jag inte äts upp av ensamheten. Som att det måste handla om min längtan till honom.

Han är hemma nu och allt är verkligen bra. Dagligen påminns jag om varför jag valde honom till min man och att uppleva den känslan så pass ofta gör mig lycklig ända in i märgen. Barnen är i faser så vackra att jag gråter. Julen har varit perfekt och jag nästan skäms över alla de vackra gåvor jag fått. Hur jävla kul är det att höra om? Jag blir nästan irriterad på mig själv över hur glansig den här bubblan är. Över hur det sticker i ögonen av dess självlysande färg. Som en naken glödlampa som tänds mitt i natten och du måste kisa. Jag bländar mig själv.

Främling

Jag vet inte vad som känns mest främmande. Att jag sitter på tåget in mot stan redan, påklädd, sminkad och nytränad. Utan barn, vagn eller skötväska. Eller att jag faktiskt ens har smink på mig. Det händer så sällan nu för tiden, trots att det är i dessa dagar, i denna fas av livet jag behöver det som mest. När jag använder smink på daglig basis kan jag känna mig naturligt vacker även om det då är fejk. Nu är jag inne på en halv vinter utan vardagsmakeup och har aldrig varit blekare. Aldrig varit tröttare. Aldrig varit fulare. När jag sminkar mig nu känner jag mig som en annan, och kanske är det just därför jag håller mig ifrån för jämnan, för att få vara den där andra en stund.

Nu sitter hon här i alla fall, den där andra, på väg mot en dag tillsammans med sin mamma. Vi ska in till stan för att verkligen känna på julen i Stockholm. Känna trängseln, köerna, stressen och ficktjuvarna. Och kanske köpa en och annan julklapp.

Ett steg i taget

Vi har verkligen ordnat det för oss. En liten som somnar och vaknar tidigt och en ännu mindre som gör tvärtom. Vad jag än har för mig och hur gärna jag än vill vara vaken är jag snabb i säng efter att minsta somnat. Timmarna är då knappa innan den lite större varianten vaknar. Jag minns inte när jag sov en natt i ett sträck senast, det känns som i ett annat liv och det var nog så.

Jag är inte bara trött, jag är hungrig också. Hungrig på mat som på ett "gravid och ammande" sätt. Och jag ammar ju så egentligen är det inte så konstigt men att det slår till igen, nu! Kanske är det träningen som spelar in, äntligen kan jag börja ta i på allvar, pressa min kropp och finna min mentala styrkas påstridighet. Tills nu har den skrämt mig och därför hållit sig undan. Nu är jag inte rädd längre utan låter henne driva på, göra skillnad. Än så länge är det insidan som känns då utsidan inte syns, men det kommer, det vet jag. Ett steg i taget. Och så andas.

Jag ligger ensam i vår säng. Min man är hemma men fortfarande uppe, hans bror är här till imorgon och de tittar på en skräckfilm som jag inte vågar se. Dejavu att ligga här och lyssna på Vira's rossliga andetag, att stirra rakt ut i mörkret. Redan nu har bokningar gjorts i kalendern för de dagarna han inte är hemma och jag kommer på mig själv var gång, att tänka att vi löser det för att sedan komma på att jag är ensam igen då. Och så räknar vi ner igen...