Tack för idag

Jag tar en promenad i bra tempo för första gången på hela veckan vilket resulterar i att jag håller på att bajsa på mig på vägen hem. Det kan vara så ocharmigt att vara gravid att jag bara vill skratta åt mig själv.
 
Vi skulle ha gått på restaurang idag, bara jag och min man, men som så ofta blev det inte som vi tänkt oss. Dock blev en eftermiddags fika till en middag hos kära vänner och vi blev bjudna på grillat som slog de flesta restaurangupplevelser med hästlängder. Nu sitter min man och vår dotter i soffan efter badet och tittar på en dokumentär om apor. Jag ska lägga mig och vara nära dem båda innan hon ska sova och han ska limma lister. Han åker imorgon men kommer tillbaka hem redan på onsdagkväll, något som känns som en lyx i jämförelse med allt i hela världen. Idag har varit en bra dag, inte bara bra för att vara söndag utan bra för att vara vilken dag som helst. Tack för idag!

Slutet gott, allting gott

Ett par dagar har passerat fyllda till bredden med så jävla mycket att jag knappt hunnit sitta ner. När jag kom hem igårkväll efter en heldag tillsammans med min sons klass, och innan dagen började 07.30 hunnit lämna lilla hos barnvakten och efter dagens slut vid middagstid hämtat upp igen, satt mina fötter som fastgjutna i skorna. Svullen, trött och hungrig men ändå glad in i själen, min man är hemma igen.
 
Även idag har vi maxat aktiviteterna, allt som jag inte hinner, orkar eller kan när han är iväg ska utföras de få dagar han är hemma - och det blir en del, det vill jag lova.
Men till skillnad från igår gick denna dag inte lika smärtfri. Klädvåndan börjar kapitulera nu när magen är så pass stor att inget längre passar. Det är för tajt, för kort, skaver eller trycker. Varje morgon är en kamp och idag likaså. Vi ska bara till parken så jag vill inte klä mig i fin kläder, det är dock det enda jag köpt ett par av på senaste och det enda som passar så visst vore det mest praktiskt ändå.
Jag hittar till slut ett linne som täcker magen, det framhäver dock valkarna på ryggen men med en mjukisväst till ser det okej ut. Familjen har gått i förväg för länge sen, jag vet att de gör så för att inte stressa mig men idag har det motsatt effekt. Humöret vänder med de varma vindarna och stunden i parken bli riktigt fin. Det är inte förrän vi kommer ner till centrum och listan med de ofantligt många ärendena ska bockas av som motgångarna blir fler än punkterna på pappret. Redan i första affären känner jag hur det börjar klia i ögonen, min allergi är tillbaka med buller och brak. Jag kan inte låta bli att gnugga och riva och hokus pokus ser jag ingenting. Det brinner i hela mitt ansikte och jag gömmer både svullnad och tårar bakom mina solglasögon där inne på H&M.
 
Till slut blir blickarna för många och jag får muta Lola med glass för att sätta sig i vagnen och gå ut med mig. Vi köper glass som hon glatt mumsar på och jag beslutar mig för att fortsätta avbockningen tillsammans med min man. I nästa affär tuggar Lola av botten på sin glass och det rinner plötsligt smällt gegga överallt. Jag försöker rädda både barn och vagn vilket resulterar i en stor chokladfläck mitt mellan brösten på det vita linne som jag bara några timmar tidigare applåderade över att ha hittat. Jag gråter igen, fortfarande bakom mina solglasögon.
 
Den varma mjukisvästen går knappt att knäppa över magen men jag lyckas tillslut och liknar nu en uppstoppad korv. Det är varmt och jag svettas. Jag känner mig vidrig på alla sätt men på något magiskt vis lyckas min man peppa mig till att få ett par saker till ur världen. I mataffären glömmer vi hälften av det vi tänkt och allt det viktiga. Jag nyser ett dussin gånger i minuten och var gång sprayar jag mig själv eller andra med snor. Det kommer lite kiss också. Lola vrider sig i vagnen och vill ha allt tills hon får det. Det är jobbigt att handla även som två den här gången och jag kan inte förstå hur jag klarar det själv varje gång annars.
 
Väl hemma igen känner jag mig räddad, tårar och ClearEyes lugnar ögonens svullnad och jag sätter mig på balkongen med ansiktet mot solen och blundar en lång stund. Min man lagar lunch och jag njuter av att han tar hand om mig. Det smakar ljuvligt, den tugga jag får i mig, den enda innan min hals och mina bihålor svullnar igen och jag knappt kan andas. Ännu en allergisk reaktion men denna ger sig inte lika lätt.
Jag bryter ihop om och om igen och det tar timmar innan jag kan äta något igen.
 
Vi avslutar ändå dagen på topp på något underligt sätt. Vi hann en sväng till IKEA och på en pisskvart hade vi inrett balkongen så som jag föreställt mig i mitt huvud i flera år. Jag fick även ett ryck och städade ur förrådet under tiden som tvättmaskinerna gick varma. Slutet gott och nu ska jag tigga till mig en massage...

Känslostorm

Klockan är strax efter åtta på kvällen och jag sätter Lola i vagnen för att gå och handla middag på ICA. Försommarkvällen luktar av grillat och det hugger i mitt bröst av att andas in den ljuvliga doften. Minnena av grillkvällar med vänner och familj, eller bara vi två med en engångsgrill, kniper tag om mitt hjärta och kramar det för hårt. Det känns som att jag är den enda i hela världen som inte har sällskap av ett glatt gäng som firar sommarens första dag. Jag går ensam med mitt yngsta barn och min gravidmage för att köpa något snabbt att slänga i oss. Jag lyckades skjuta på det hela eftermiddagen men tillslut blev min hunger, och mina tankar på att Lola skulle få flingor till middag, outhärdlig.
 
Jag känner inte alls av lika mycket pollen längre och det gör mig glad, men jag nyser fortfarande hela tiden och varje gång sprutar snoret rakt ut. Så även denna gång och hela min axel är kladdig när jag går in i mataffären.
Lola sitter snällt i vagnen med en alldeles för stor nalle nedtryckt i knät, hon är nybadad och lockig i håret. Hon är det vackraste jag någonsin har sett och bara jag närmar mig hennes blå ögon med min blick så vattnas den. Det är kärlek så det gör ont.
 
Jag slänger ner det nödvändigaste och en snabb middag. Jag skulle absolut kunnat ta något nyttigare, jag är egentligen ändå inte sugen på något, men jag orkar inte tänka och det ger mig ångest. Jag borde ta hand om mig själv bättre nu som gravid, för mig handlar det inte om att unna sig för jag kan ändå inte njuta så jag lurar mig själv när jag tror så. Jag ser på klockan och känner stressen, min äldsta dotter ska mötas med en påse "sovaöver-saker" snart.
 
Mannen framför mig i kassan är så snygg att jag blir nervös. När jag reflekterar över min känsla rodnar jag. Kassörskan önskar mig en fortsatt trevlig helg och låter så vänlig på rösten att jag börjar gråta. Det slår en varm vind mot mig när dörrarna öppnas på vägen ut, det är en av mina bästa känslor, när det är varmare ute än inne. Jag vill skrika rakt ut av förtjusning. Mitt barn i vagnen ler mot mig och jag ömmar för henne, så liten och så beroende av mig - stackarn. Kvällssolen bländar mig och jag vänder mitt ansikte mot den, med slutna ögon låter jag den värma mig. I trappan på väg upp med vagnen är känslan av stress tillbaka och tyngden på allt jag bär på ger mig smärta. Jag möter ett litet barn med en äldre kvinna, mormor eller farmor antar jag och tänker på mina barns mormor. Jag saknar henne både som mormor och som mamma. Tankarna flyter fram i tiden då mina barn kanske saknar mig så som jag saknar dem idag. Jag lyckas andas tillbaka det värsta men när hans röst når mitt öra i luren så gråter jag konstant, under de två minuters telefontid vi hann med.