Ta vara

Hur vi än sitter eller ligger, varesig det är i soffan, i sängen, lekandes på golvet eller mitt emot varandra vid middagsbordet, hittar jag ett sätt att röra honom. Jag ser till att han smeker mig, killar på min rygg, masserar mina fötter eller bara håller en varm hand på min hud.
Jag är beroende av hans beröring och slav under begäret. Imorgon ska jag ha en heldag med min syster, något jag ständigt behöver men nu mer än någonsin. Samtidigt är jag fylld till bredden av ångest. Både över att vara borta en dag från alla måsten och över timmarna på vårt gemensamma konto som tickar utan att vi ses. 
Jag vill ta vara på all den lilla tid vi får tillsammans. Jag vill ta vara på familjen och på barnens tid som små. Deras utveckling och framsteg.
Jag vill ta vara på min man, vår kärlek och vår ömhet. På tiden vi måste tanka inför kommande dagar isär.

Jag vill ta vara på allt men jag vet att jag måste ta vara på mig själv också.

Den värsta tiden på den bästa dagen

Tiden tar ju aldrig slut.
Ju fler gånger jag ser på klockan ju färre minuter passerar. Börjar jag med middagen nu hinner den kallna innan han är hemma. Jag vill aktivera mig för att glömma bort tiden som återstår men Lola vill inte göra annat än vara nära, helst på.

Meddelandet att han var på väg kom så mycket senare än det brukar. Hela förmiddagen hade jag hoppats och trott det motsatta och besvikelsen skaver än.  Fredagar är ändå min bästa dag men det är den längsta också och det är tyvärr inte alla stunder som gör dagen värd sin placering. Dessa timmar, när eftermiddag blir till kväll, skulle platsa bättre på en måndag.

Stort och smått

En sån där dag som man bara vill ska vara över. Redan efter ett svimfärdigt träningspass imorse kände jag att den här dagen aldrig riktigt skulle återhämta sig. Ett starkt blodsockerfall följt av ett tappert försök att få energin tillbaka har resulterat i ett tomt kylskåp och ångest fortfarande ingen energi.

Som på beställning verkar min minsta känna av min svaghet och testar både sina och mina gränser om och om och om igen. Hon lyckas nå upp överallt och river ner. Hon får tag i min fasad och sliter den i marken. Jag brister och gråter. När jag lyckats samla mig genom att sysselsätta mig med sysslor slår tröttheten till och minsta motgång gör att jag börjar om med händerna för ansiktet.

De stora känner lyckligtvis också av läget och ibland undrar jag hur man orkar ha små barn utan stora!