Min kropp

Igår kväll låg jag i badet och kände på min kropp, inte på ett erotiskt sätt utan med eftertanke och kärlek i händerna. (Ni som vill läsa snusk får vänta på min bok). Jag har länge konstaterat att mina bröst blivit större, betydligt större. Det räckte nästan med att plussa så var alla BH.ar försmå. Jag har aldrig tyckt om mina tuttar, varken som små eller som stora men som minst ju större de är. Jag tar nästan aldrig på dem men igår gjorde jag det. Med händerna kupade runt och tankarna på att de har gett föda till mina tre barn och snart till ännu ett så kan jag inte låta bli att känna lite extra kärlek just till dessa kroppsdelar. Jag är tacksam för att jag har dem även om jag inte tycker att de direkt gynnar mig rent utseendemässigt. Och jävlar va de har stått ut med mycket stackarna, jag är skylldig dem lite empati.
 
Vidare låter jag händerna glida ner över min mage. Nästa kroppsdel fylld med vånda. Just i badet känner jag fostrets rörelser extra tydligt. Det lilla barnet där inne tränar sina muskler. Min mage är mjuk, under majoriteten av mitt liv har den varit det och jag har aldrig gillat den mjukheten. Jag gillar den inte nu heller men jag tänker på den betydligt mindre när den gör att jag kan pressa min hand hårt emot och få en spark i gensvar. Jag älska den som finns i min mage nu och därför måste jag även älska den.
 
Inte för något i världen vill jag byta min kropp mot en annan när jag tänker på vad den åstadkommit. Inte heller vill jag för en sekund vara född i det andra könet, att vara kvinna är det vackraste som finns.

Håller emot

Lola somnade bra mycket tidigare idag än vanligt. Vi har haft den segaste och deppigaste eftermiddagen och kvällen sen vi kom hem från öppna förskolan (vilket gick hur bra som helst). Tillslut verkade vi tröttna på varandras irriterande sällskap båda två och hon ville lägga sig, jag sa inte emot då hon stått som fastkilad vid mina ben de senaste timmarna och bara gnällt om precis allt. Hon var trött och jag med. Trött på mig själv.
 
Nu ska jag försöka att inte äta upp allt som finns i kyl och skafferi samtidigt som jag gör mitt bästa för att låta bli att klia på mina, förbannat spruckna, händer. Detta följt av att inte falla för frestelsen att gråtandes ringa min man i ilska och be honom ställa sig på försvarets gamla längdskidor från andra världskriget och sparka sig hela vägen hem från Kiruna. Det är så mycket hela tiden som jag kämpar emot, jag önskar jag bara kunde släppa allt. Släppa ut alla känslor och viljor inom mig.
 
Det är väl det jag gör lite här kan jag tänka ... Jag är glad för den här platsen.
Jag är glad för er - oavsett om ni hatar eller älskar mig - ni finns här!
 
(P.s. jag har skickat in en önskan om en annan förskola till Lola)
 
 
100 dagar har nu gått.

Stort och smått

En sån där dag som man bara vill ska vara över. Redan efter ett svimfärdigt träningspass imorse kände jag att den här dagen aldrig riktigt skulle återhämta sig. Ett starkt blodsockerfall följt av ett tappert försök att få energin tillbaka har resulterat i ett tomt kylskåp och ångest fortfarande ingen energi.

Som på beställning verkar min minsta känna av min svaghet och testar både sina och mina gränser om och om och om igen. Hon lyckas nå upp överallt och river ner. Hon får tag i min fasad och sliter den i marken. Jag brister och gråter. När jag lyckats samla mig genom att sysselsätta mig med sysslor slår tröttheten till och minsta motgång gör att jag börjar om med händerna för ansiktet.

De stora känner lyckligtvis också av läget och ibland undrar jag hur man orkar ha små barn utan stora!