Ögon, hud och hjärta

Efter en lång ledighet borde det finnas någon form av halv-vardag. Innan den riktiga vardagen slår en i ansiktet skulle en mjukstart behövas. I vårt fall blir kontrasten så jävla stark. Från veckor med för mycket folk på för liten yta, stök, skrik och skratt till absolut tystnad och en renlighet som sticker i näsan. Jag ångrar redan att jag städade ikväll, nu är alla spår av dem borta.
 
Mina ögon svider av tårar och klor. Min hud kliar av bristen på fukt och beröring. Mitt hjärta värker av kärlek till så många och av ömhet till bara dig, Mikaela. www.nofilter.se

Vi ska bli sex

Hösten hade knappt tagit fart och jag räknade på fingrarna. September, Oktober, November. Jag fortsatte matcha månaderna med antalet fingrar på mina händer, alla utom ett. När nio fingrar pekade uppåt var jag på den månad då bebisen skulle komma. Jag hade inte testat ännu men jag kände i hela kroppen att jag var gravid. En dag sen på det och jag var säker.

Att jag de kommande månaderna vid samma tid ska vara lika säker som då vet jag inte ännu. Att jag gång på gång ska chockas över besvikelsen och att min kropp ska, på ännu ett plan, bli min fiende i kampen om lycka. Jag vet ingenting och timmarna innan jag gör testet är alltid de bästa. I huvudet är jag med barn men i kroppen inte, det är dock det sämsta resultatet.

Då jag tror mig vara gravid tror jag mig även ha cravings. Just den gången är det bakelser som lockar. Gräddiga, söta och feta. Jag måste ha Napoleonbakelser, säger jag till min man som inte är sen på att haka på en onyttighet. De fastnar ju inte på honom utan blir till en magruta till, inte en rumpa till som på mig!
Jag gör testet först för att kunna fira sen. Vi äter inga bakelser den dagen, inte månaden efter heller eller följande efter den.

Däremot kommer dagen då tårtkartongen knuten med rött sidenband står mitt på köksbordet. De höga ljusen är tända och i våra finaste champagneglas bubblar det av alkoholfritt. Barnen vet redan och de som förstår har både gråten och skratten i halsen. De söker min blick lite för ofta och de ler av lyckan över att kunna hålla en hemlighet. Han har varit borta i tio dagar och de senaste sex har jag vetat om livet som växer i min mage.

Han ser frågande på mig och drar sakta i bandet som löser upp den stora rosetten. Meningen "Va gott med bakelser" får min äldsta dotter att titta mig i ögonen och ljuda med läpparna "Du sa ju att han skulle fatta". När mina tårar trillar gör polletten det också och snart rinner det för alla i familjens kinder, av lycka.

Lola påminner oss snart om att det faktiskt ska ätas upp också ...

Talet som inte blev av

Jag går på toaletten oftare än jag behöver. Jag tittar i trosorna, synar pappret jag torkat mig med och letar med blicken i vattnet som fyller porslinet. Ingenting.

I somras var jag nästan två veckor sen. Helt övertygad om en graviditet gjorde jag ett test på Apotekets kundtoalett i Åsa. Den lilla sommarstaden mellan Göteborg och Varberg där vi de senaste åren spenderat semestrarna. Jag skulle göra testet, beskåda ett litet plus och bara några dagar senare få höja mitt glas till en skål på min mans födelsedagsmiddag. Jag skulle hålla ett tal om hur fin far han är till vår dotter och skoja om hur hårt hans arbete är i jämförelse med att vara hemma med barn. Med ironi och allvar i rösten skulle jag ha erkänt mig rädd för situationen som den nya tjänsten som militär skulle innebära för oss som familj. På den långa promenaden till Apoteket minns jag hur jag tänkte att detta händer för att vi kommer fixa det. Ett test vi kommer klara för att vi tillsammans är starka nog. Det som inte dödar härdar, hade jag skojat. Något liknande hade jag sagt i mitt tal där på terassen under seglet på hans födelsedag. Därpå hade jag ursäktat mig, ställt champagnen på bordet och skålat i saft.

Dagarna gick och hans födelsedag kom. Jag höll inget tal. Jag fick mens väl hemma igen samma eftermiddag. Testet på toaletten skrek Inte Gravid!