Nära och borta, Måste och borde

På en grön sandlåda stod den uppställd, hela promenadvägen tillbaka. Jag hittade hennes andra sko och sen dess har jag kännt mig lite mer komplett, som om det var just min andra del i ett par. Lola sov middag länge igår och jag kom ikapp med massa plugg. De värsta kurserna är klara nu och det som återstår fram till sommaren och livet som fyra barnsmamma tar vid är endast en kurs i taget, lika många poäng men i alla fall inte flera parallellt.
 
Himlen här är täckt av moln och marken av vattenpölar, det är snudd på vindstilla och en dag i parken med tillhörande kexmatning av änderna skulle absolut vara genomförbart. Jag borde boka en tåg och ta mig hem till Stockholm igen, jag har för mycket att hinna med för att skjuta upp alltsammans till imorgon. Jag måste inte åka idag, men jag borde verkligen.
 
Jag hörde att mina gator där hemma är prydda av snö, det talat för att stanna här idag så starkt att det kan vara värd att få magsår imorgon. Förutom det är jag sugen på att ta en promenad i ensamhet längs vattnet. Det kan omöjligt hända hemma ikväll. Det var länge sedan jag gjorde något bara för mig. Oftast kan jag ändå inte njuta av det då jag redan innan stunden är kommen har gett mig själv en blyhjälm av dåligt samvete. Hjälmen är försedd med skruvar på insidan om sakta vrids in i under min hud och skickar ut ilningar av självförakt igenom hela kroppen. Här är det annorlunda. Här har vi ännu en så liten del av vårt liv att inga måsten finns. Här hänger inget över mig och han är nära till och med när han är borta.

Bak och fram

Hur underbar sommaren än hade varit så började den lida mot sitt slut. Året var 2009 och jag var 22. Någon direkt semester hade väl inte någon av oss kunnat plocka ut men att matcha våra ledigheter så gott det gick hade dugit bra. Vi sponsrade bensinmackar och statens järnvägar med allt vi hade över för att bara kunna vara varandra nära. Ibland väntade vi i varandras lägenheter ända in på småtimmarna för den andra att komma hem. Vi var tillsammans nästan hela sommaren men vi visste båda två att värmen skulle ta slut och milen mellan oss förbli 50 om ingen av oss tog sitt pick och pack och bytte hemstad. Skulle det fortsätta fick det bli så.
 
Då mitt bagage bestod av två små barn med tillhörande dagisplats och pappa, en fullt möblerad lägenhet på 110kvm och en fast anställning blev valet ganska enkelt. Han bodde inneboende och fick plats med sina ägodelar i baksätet på farsans volvo. Vilken sida som är fram och vilken som är bak diskuterar vi fortfarande men vi bor här just nu och säkert ett bra tag framöver.
 
På hans födelsedag i slutet av den sommaren tog jag honom till restaurangen i toppen av Kaknästornet. Vi åt en trerättersmiddag, skålade och såg ut över vår nya, gemensamma hemstad. Ungefär ett halvår senare friade han till mig i samma torn.