Han dansar med mig

Han är på väg hem redan ikväll och jag lixom dör en smula av lättnad.
Måndag till torsdag veckor är ett skämt jämfört med måndag till fredag. En hel dag extra, likt en fet bonus. En helg som blir en evighet längre tack vare 24 timmar. Och nu när jag vet att han är nära så bubblar känslorna upp:
-"Det här är vägen till ett lyckligt förhållande" pirrar det inom mig.
-"Tänk att vi efter 7 år tillsammans är minst lika kära" sjunger mitt hjärta för min hjärna.
Samma hjärta som senast i söndags gick i tusen bitar över den nya veckan som stundade och samma hjärna som då fäste armkrok i min röst och skrek att det här livet fan inte var värt ett dugg.
 
Jag sväger fort och jag svänger skarpt.
 
Men varesig jag är kär upp över öronen eller hjärtekrossad finns alltid en beundran över hur han lyckas hänga med, det är ingen lätt dans jag dansar. Ingen musik som spelar varnande toner av vad som komma skall. Ingen rythm. Men han dansar med mig, bara med mig.

Inte kvinnan för jobbet

Att det alltid är någon, det tar fan kol på mig! Dygnets alla timmar så är det alltid någon.
Någon som ska ha något.
Någon som är sur och arg på mig.
Någon som vill ha hjälp med vad som helst.
Någon som måste synas och bli sedd och bli hörd och lyssnad på med tålamod. TÅÅÅLAMOOOD.
Jag hatar ordet när jag inte äger det.
Kan det finnas tålamod att köpa i pillerform? Eller ännu hellre i flytande lösning med en sisådär 14,5% alkohol i.

Idag (och många andra dagar) är jag inte kvinnan för det här jobbet. Min blick delar sig, jag skelar utav helvete och ser ingenting. Ingen alls. Jag hör men jag kan inte lyssna. Orden från den ena ungen åker slalom med orden från den andra. Det blir oljud i luften som viner fram och BANG, en smäll i mitt huvud. Kvar finns bara tinnitus.

De får vara sura och arga om de vill. Med all rätt. Barn gör som föräldrar gör. Jag är också sur och arg på mig själv.