Varmt kaffe

Minsta vaknade 06.30 men det var en leende liten tjej som jag plockade upp ur spjälsängen ett par rum bort. Hade hon förstått att det faktiskt går att klättra ur skulle hon inte ha några problem med att fullfölja det men ännu har hon inte begripit detta och för det är jag tacksam. Vi tar med täcke och kudde ut i soffan, jag är inte redo för morgon riktigt än. Likt en riddare i rustning på en vit häst kommer han bara minuterna efter, i kalsonger och med sitt stjärnbeprydda täcke släpandes över det grusiga golvet. Han ler mot mig sådär som bara han kan, det finns ingen i världen som har ett så äkta minspel som min son och jag hoppas aldrig att han tappar bort det.

Jag vet vad leendet betyder och jag kryper ner i sängen igen. Den stängda dörren samarbetar med både persienner, rullgardin och vanliga gardiner och gör rummet svart. Tillsammans dämpar de även ljudet av glada sånger som kommer utifrån vardagsrummet och när jag kommer ut igen är de i full gång med frukost.
 
Nu dricker jag varmt kaffe och har kraft att väcka mellanbarnet, hon kan få uppföra sig hur fan hon vill för denna morgon slår ingen sönder!

Ensamhet och tårar av lycka

Ni som på söndagar har ångest och på måndagens morgon våndas inför veckans första dag har säkert hunnit andas ut nu. Min värsta veckodag börjar vid den här tiden. Första natten närmar sig och det finns inget jag kan göra åt saken, inget som kan bota ensamheten.
 
Efter en jobbig kväll med barnen kan jag gråta en skvätt i förtvivlan. Men efter en kväll som denna rinner tårarna ännu värre än vid motgångar. När allt bara klaffar och alla bara är sitt bästa jag kan jag bli så rörd och samtidigt sorgsen över att han inte är här och upplever det. Det är inga onda tårar som kommer, det är ingen klump, bara blöta droppar av enorm kärlek som svämmar över. Alla känslor får inte plats i min kropp längre. Den lilla där inne hjälper nog även den till att mota bort lite överskott. Jag tror det är därför man blir extra känslig som gravid.
 
 
 
Du och dina syskon <3

Bak och fram

Hur underbar sommaren än hade varit så började den lida mot sitt slut. Året var 2009 och jag var 22. Någon direkt semester hade väl inte någon av oss kunnat plocka ut men att matcha våra ledigheter så gott det gick hade dugit bra. Vi sponsrade bensinmackar och statens järnvägar med allt vi hade över för att bara kunna vara varandra nära. Ibland väntade vi i varandras lägenheter ända in på småtimmarna för den andra att komma hem. Vi var tillsammans nästan hela sommaren men vi visste båda två att värmen skulle ta slut och milen mellan oss förbli 50 om ingen av oss tog sitt pick och pack och bytte hemstad. Skulle det fortsätta fick det bli så.
 
Då mitt bagage bestod av två små barn med tillhörande dagisplats och pappa, en fullt möblerad lägenhet på 110kvm och en fast anställning blev valet ganska enkelt. Han bodde inneboende och fick plats med sina ägodelar i baksätet på farsans volvo. Vilken sida som är fram och vilken som är bak diskuterar vi fortfarande men vi bor här just nu och säkert ett bra tag framöver.
 
På hans födelsedag i slutet av den sommaren tog jag honom till restaurangen i toppen av Kaknästornet. Vi åt en trerättersmiddag, skålade och såg ut över vår nya, gemensamma hemstad. Ungefär ett halvår senare friade han till mig i samma torn.