Söndagsångest

Snart är vi uppe i en vecka igen och jag börjar känna paniken i saknaden. Jag tror att det är där min andra gräns går. Den första är helt klart när han åker, hur olidligt det än kan vara dagarna som följer kan jag hantera dem med gråt och svordomar. Det som händer nu vid den andra gränsen är någonting annat. En uppgivenhet av sorg och panik då ingenting hjälper när det dalar. Jag är stark mer än svag men känslan i svagheten är tusen gånger känslan i styrkan. Det kanske grundar sig i att styrkan inte är styrka utan endast ren och skär överlevnad, jag tror att jag är stark för att huvudet är över ytan, för att jag inte drunkar just där och då.
 
Imorgon åker barnen igen. Söndagar är en ångest dag utan like. Alla veckor och oavsett är det någon som snart ska åka och denna någon är aldrig jag.

Tiden läker och förtränger

Imorgon.
Det har gått så lång tid nu att jag knappt kan greppa det men imorgon kommer han hem. Jag är glad för det såklart men mitt i lyckan kan jag inte hjälpa att känna rädsla över hur det kommer bli när, det som nu är en evighet i mitt hjärta, är en kort period i framtida sammanhang. Det kommer komma tider när 11 dagar är en kort period och en vanlig är månader. Det normala kommer att pushas hela tiden tills ett vanligt familjeliv är sådant som bara finns på film, för andra, inte för oss. När det kommer smygande kanske vi kommer vänja oss, kanske jag kommer överleva. Lite som med en graviditet - skulle man bli med barn i åttonde månaden direkt skulle man dö på fläcken. När det smyger på en växer acceptansen fram och tillslut kanske jag har glömt hur vi en gång hade det, med heliga tacomiddagar, torsdagssoppa och serierna vi såg på tv när barnen hade somnat.
 
 

Men än har jag inte glömt, än svider det.

Min värsta fiende

JAG VISSTE DET!
Jag vill bara skrika rakt ut, det var för bra för att vara sant. Att starta en vecka med kraft och energi, att tro sig ha funnit någon form av styrka. Så fel.
 
Jag förstod precis vad som orsakat min extra lilla livsglädje när det var dags för den att försvinna. Att jag inte kunde se det hela tiden förstår jag inte. Plötsligt var den borta. En snabb puss i hallen med skorna på och direkt efter åker han iväg i hissen. Han tittar inte på mig längre då Lola sliter hans blick till sig och vinkar glatt.
-"Hejåå hejåå" säger hon och fnissar och hans vackra ansikte försvinner de sju våningarna ner till bilen som väntar på honom utanför porten.
 
Min son var hemma från skolan idag då han hade feber igår och jag hade verkligen lyckats förtränga faktumet att det var hans pappas vecka och att han efter skoltid skulle åka med honom hem, varesig närvaro i skolan eller inte.
När de skickas iväg på morgonen känns det inte alls likadant, jag kan se deras slutdestination i huvudet. Jag kan fantisera om vad de gör och hur de mår. Jag kan visualisera deras dagar. När de är där har jag ingen bild, inget grepp.
 
Jag vill stänga in mig resten av veckan och inte träffa någon för att slippa säga hejdå igen. Det blir för många farväl. Min förbannelse i livet är att jag ständigt blir lämnad av de jag älskar. Varesig jag eller dem vill det. Så har det alltid varit och det verkar inte ljusare just nu än att det kommer att fortsätta på samma bana.
Kan man lära sig att tycka om ensamheten?
Den är min värsta fiende, den och kylan, och nu är dem på lag! Snacka om att jag ligger under.