Starka frågor och svidande svar

Bilden av det lilla barn som vilar inuti mig har etsat sig fast på min hornhinna. Jag ler mest hela tiden och tillsammans med Jolene köpte jag lite kläder på "nyfödd" avdelningen för att fira.
 
Hon frågar mycket min äldsta dotter. Om allt och hela tiden. Detta är såklart något jag är mäkta stolt och tacksam över, att hon kan prata med mig om allt. Att hon inte skäms över att undra och inte drar sig för att vara nyfiken. Hon ber inte om ursäkt, hon kör över. Det är frågor om killar och om tjejer, om sex och relationer, om vänskap och om krig. Det undras och funderas och tänkts, ibland vettigt, ibland det motsatta.
 
Det var såklart ingen undantag idag.
 
Från ingenstans, utan förvarning och appropå ingenting funderade hon över hur det var för mig att vara ung med två små bebisar (hon och hennes bror räknat). Hon ville veta hur jag mådde då och vad jag gjorde. Vidare löd frågorna varför jag och deras pappa gjorde slut, varför vi bråkade så myclet och om jag trodde att de mådde dåligt av bråken.
Utan att tänka vidare länge svarar jag från hjärtat. Jag vet av erfarenhet att inget annat duger åt henne, hon ser igenom mina lögner direkt. Jag förklarade att jag kände mig ganska ensam med dem ibland, inte som nu när de är stora men som jag idag kan känna med Lola som är en bebis. Den största skillnaden då från nu är att snudd på hela min bekantskapskrets idag också har barn, då kände jag knappt någon.
Jag säger till henne, och jag hoppas att det stämmer, att jag inte tror att de kände av några bråk mellan deras pappa och mig. Vi hann avsluta innan det gick ut över barnen. Bråken grundades ofta i våra olika livssituationer. Jag var ung med två små bebisar att ta hand om. Han var nästan lika ung men till skillnad från mig så behövde han inte mogna riktigt då.
 
Vi diskuterar mammor och pappors roll ett tag innan hon konstaterar själv att det inte funkade mellan oss för att han var borta så mycket från mig. Att jag kände mig ensam med honom. Jag nickar och säger till mitt försvar att det är tufft att vara ensam med två barn när ens man inte är hemma och hjälper till.
Då ser jag den, skräcken i hennes ögon och snart rinner första tåren ner för hennes kind i vinterkylan och jag vet precis vad hon tänker ...
 
Jag är också rädd för de tankarna men hur fan ska jag låta bli att visa det?

Ett kort kapitell

I extas över att ni faktiskt önskat lite samtalsämnen vill jag besvara dessa med en gång. Tålamod är inte en av mina starka egenskaper precis, faktum är att det fattas mig helt.
 
På frågan om min terapi önskar jag att jag hade en långt avsnitt att berätta. En saga med brokig inledning, ett trassligt mittenparti och en lyckligt slut. Det finns dock knappt något att säga, jag gick två gånger och sen var det slut. Jag var botad.
Skämt och sido så var terapeuten jag gick hos avsedd som resurs inom försvaret och egentligen inget för sällskapssjuka fruar att utnyttja mer än ett par gånger. Jag kände inte heller att vi klaffade på den nivån som jag hoppats och såg därför ingen framtid med henne. När inte jag, som kan outa allt här, ens orkade med att säga i terapin att jag är gravid, då fick det vara.
Men steget att leta vidare efter den rätte för mig känns betydligt närmare nu än någonsin innan. En dag möts vi och då kommer jag att få lära mig allt om kärlek till mig själv.
 
Imorgon ska jag berätta om hur min mans flytt till huvudstaden kom sig och hur vi tog det enormt gemensamma beslutet att skaffa barn. Sa jag vi? Jag menade jag!