Vanligare och svårare

Tankarna på missfall kan inte släppa min hjärna. Hennes besked ekar i mitt huvud och mitt hjärta fylls av sorg över att det måste hända.
Jag finner tröst i att hennes dotter är så liten att hon fortfarande skrattar. Att hon är som vanligt och då hon gråter är det för helt andra orsaker. När det hände mig grät vi alla fyra. Barnen var lika medvetna som jag på att de inte skulle få något syskon längre. De glömde bort sig ibland och klappade på min mage. De kom ofta på vad de just gjort när mina tårar mötte deras huvuden, då brast det för dem också. Både av skam och av sorg.
Mitt missfall ville inte komma ut av sig självt, det va en envis liten rackare därinne. Jag fick putta på med abortpiller, något som kändes fruktansvärt när en abort var det sista jag ville göra. Bara ordet fick mig att bryta ihop. Jag höll på att förblöda och hade min man inte varit duschat min kropp, påklädd i tre tröjor, med hett vatten hade jag nog dött där på badrumsgolvet. "Du bör ha någon hemma när du tar tabletterna" sa de. Bör? Det tog tre dagar innan jag kunde stå på benen igen. Det tog en evighet innan jag blev mig själv. 

Jag menar inte nu att mitt missfall var värre än hennes eller någon annans för den delen. Men jag vill att det ska uppmärksammas för när jag fick så kände jag mig så ensam. Som att det bara var min kropp som inte dög för ett barn att växa i. Det är vanligare än man tror, och svårare!

När inte jag kan vara stor

Motgångarna fortsätter att armbåga sig fram och "tårta" mig i ansiktet. Det måste vara ungefär så det känns. Förvånande, onödigt och jävligt jobbigt. Självklart lite förnedrande också men det gör inte ont. Mina motgångar gör inte heller fysiskt ont, men psyket tar stryk och gråter av smärta i hjärtat.

Min äldsta dotter kramar mig runt midjan där jag står i hallen och gråter över förrådsdörren som gått i baklås, för andra gången på en vecka. Första gången hann jag inte brista innan min man lagade den men denna gång fanns ingen man i närheten. Hon räcker mig sonens hockeyklubba och säger åt mig att kasta den, likt ett spjut, rakt in i ytterdörren. Varför förstår jag efter jag gjort det, det känns bättre med direkt och vi skrattar. Jag kramar henne tillbaka och vi pysslar ett par mus-öron för att komplettera sonens utklädnad till föreställningen de med klassen ska visa upp för föräldrar och syskon.

När vi går dit är alla glada och jag är så tacksam över mina stora barn, att de verkligen kan vara så stora ibland, när inte jag kan det!

Lagom finns inte

Styrkekontot som var fullt imorse har sinat under dagen, likt sanden i ett timglas har den runnit ur mig. Nu återstår en liten gnutta grus på botten och jag hoppas kunna hålla ut till läggdags av Lola!

Själv har jag laddat för veckan med hyrfilmer och Turkisk yoghurt. Det och riskakor med ost och gurka är typ det enda jag är sugen på. Och glass såklart men det låter jag bli. Suget efter sötsaker mättas inte hos mig utan eskalerar och överträffar sig själv om det triggas med lite. Lagom finns inte i min värld när det gäller något.

Jag klickade mig runt på ett par olika hemsidor idag och köpte snudd på alla julklappar. Jag kan förstå stämningen det skänker att titta i skylltfönster, dricka varmchoklad med grädde ur en abnorm kopp på café eller strosa i armkrok under en ljusdekorerad stad till knastret av snö under skosulorna.
Jag förstår det och jag avundas de få som upplever city och julshopping på det viset. Jag vet av erfarenhet att jag inte är en av dem.
Jag är den som alltid väljer fel kö när jag ska betala. Den som omöjligt kan klä mig för både utomhus och inomhus bruk. Den som får ont i huvudet av belysningen i varuhusen och panikångest av att trängas. För att inte tala om hur det är med barn och barnvagn i butiker ...
www.internet-räddar-julen.nu