Översvämning och tragik

När det är sådär nära som det är just nu fylls jag med så många känslor att jag inte vet om jag är glad eller ledsen. Det är många och det är för mycket av samtliga och jag svämmar över. Som en dag du längtat efter som äntligen kommer, det gör dig lyckligast i världen för att den stunden är kommen men olyckligast i samma ögonblick för du vet att den snart är förbi.
 
Men kommer gör den, oavsett, och slut tar den likaså. Det gäller att kunna njuta under tiden och det är oftast där jag brister. Jag har så svårt för här och nu, mitt liv består oftast av igår och imorgon och jag är medveten om att jag missar mycket på grund av det men det är en överlevnadsinstingt många gånger. När jag inte mår bra i mig själv eller i en situation kan det rädda mig tillfälligt att förlora mig in i framtiden och att erinra forntidens mest vackra dagar. Tragiskt kanske ni tycker och det är okej, jag håller med.
 
Snart är han alltså här igen, hemma hos mig. Den här helgen ska vi inte göra någonting alls. Den är lång och mitt mål är att den ska bli tråkig, mysig såklart men tråkig också. Det har flängts så mycket på senaste att jag behöver lugn och ro och jag behöver en vardag med honom. Om det sen blir vardag på en helg, det struntar jag i.

Ett steg åt rätt håll

När solen går ner och färgar hela himlen i alla nyanser mellan rosa och orange kan jag inte hålla tårarna tillbaka.
 
Jag minns de där kvällarna om våren när vi precis träffats och han var hos mig, i vad som då kändes som, mot alla odds. Timmar av nattarbete kunde avslutas med en bilfärd 50 mil för att äta frukost tillsammans innan han somnade i mitt knä. Vissa dagar vände han samma dag för att jobba igen på kvällen. De kvällar vi spenderade tillsammans hade vi pusslat ihop och trixat oss till, vi synkade scheman och visst hände det att en VAB-dag hit och dit kom lagom till att han var ledig då jag inte var det. Vi la alla våra pengar hos SJ och Statoil för att ta oss till varandra den våren och blev det något över resulterade det i fina middagar med gott vin till, blev det inget över dög solnedgångens skönhet och varandras närhet för att mätta alla våra behov.
 
Idag ser jag denna tisdag ta slut tillsammans med vår dotter och det lilla barn som ligger i min mage och växer. Det är så vackert alltihop att jag gråter av lycka och när Lola ser mitt ansikte kramar hon mig. Det är ingen tröstande kram utan en av ren kärlek, som att hon förstår och upplever detsamma.
 
I min ensamhet har jag börjat finna stunder av lycka och även om det just nu mest bygger på minnen från dagarna med honom känner jag att det är ett steg i rätt riktning.

Död och obegraven

Till er som undrar om jag dött, det är korrekt!
"27 årig, gravid, trebarnsmor död i pollenchock". Eller kanske snöt jag ihjäl mig? Kliade sönder ögonen och föll död av sorgen i att aldrig få se min familj igen.

Nu sitter i alla fall det här liket på pendeltåget påväg in till söder där det ska intagas födelsedagsmiddag. Min syster fyller 25 år idag och med omålade ögon ska jag skåla för henne i vatten. Jag har saltvattensprayat mina bihålor hela dagen för att kunna andas nu ikväll och så gott jag kunnat hållt mig inne idag.

Jag som älskar sol och värme måste sitta inne med stängda fönster dagar som denna. Att jag även är allergisk mot djur är ett skämt i jämförelse med detta, jag gillar inte djur men jag älskar våren. Älskar är en underdrift, dyrkar! Speciellt dagar som de här, när det blir sommar utan förväntan på det. Bonus och pluss i kanten som ingen räknat med och därför alla uppskattar och tar till vara på. Och jag gråter i lyckan över försommaren och håller tummen i fickan för att det blir regn i morgon.