Love Actually

Jag tittar på Love Actually och tårarna lurar bakom ögonlocken vid varje scen, den här filmen lyckas röra vid mig på alla sätt varje gång jag ser den.

Vi har haft en fantastisk helg. Min man, jag och de små barnen, våra gemensamma. Det är svårt och jobbigt på många sätt att ha barn, det tär på alla relationer. Ofta spenderar vi helgerna med att stressa, skynda och improvisera men den här, den här helgen har allt flutit på perfekt och fler gånger än jag kan räkna har mitt hjärta bubblat över av kärlek inför dessa människor.

Jag slits mellan euforin av kärlek och paniken över att helgen snart är över. Jag vill alltid ha lite till, ännu en timma, ännu en dag. Men vi härdar ut en vecka till, lever i oset av lyckan för snart är det över. En vecka till sen är det slut. I alla fall för det här året.

Vänta på mig

Jag längtar som ett barn på julafton, inte efter julafton då förstås, utan efter helgen. Att min man kommer hem är just nu mest en bonus, en nödvändighet för att jag ska kunna kyssa honom hejdå i hallen och själv gå. Temat för kvällen är paljetter och inget gör mig mer glad, eller jo, kanske champagne. Den flaskan ska jag ta i handen när jag går och bara minuterna senare smutta på tillsammans med goda vänner. Vi ska äta middag tillsammans, rätt efter rätt med tillhörande dryck, utan barn. Vi ska få äta upp och sitta kvar efterråt, prata som vuxna, till vuxna utan avbrott för annat än skratt eller tårar.
 
Jag längtar även till när kvällen hos min vän lider mot sitt slut, när drycken och sällskapet skapat magi inom mig. När jag tackar för allt och går den korta biten hem. Jag kommer inte ens hinna bli kall av vinden och hissen de sju våningarna upp till oss kommer att kännas som en evighet. Längtan efter honom. Vetskapen om att barnen sover i sina sängar och att han har väntat på mig. Att HAN väntat på MIG! Kan ni förstå? Nej, det kan ni inte.. Och var glada för det!

Ett hål i mitt hjärta

Ett hål i mitt schema skapar ett hål i mitt hjärta, ett tomrum i mitt liv som jag själv måste fylla. Gapet proppas fullt med ångest och tårarna hittar snabbt sin väg ner för mina kinder igen. Räcker det inte med att jag bokat varenda minut på hela veckan, ska jag behöva ha en plan B också?
 
Det är de där stunderna i stillhet, när inget direkt finns att göra. När maten är lagad, alla magar är mätta och köket åter ser ut som det gjorde innan. Före badet och läggningarna. Den här tiden som jag i hans närvaro älskar som mest, dagarna utan honom är den min värsta. Ingen behöver mig och jag behöver allt och alla. Jag vill hitta något meningsfullt att göra den här tiden, i luckorna som infinner sig några gånger varje dag. Det är för många tillfällen för att shoppa på nätet men för få för att dra igång ett projekt. Jag blir för rastlös för att vila en stund men för ofokuserad för att prestera. För ensam för att kunna konversera men med ett sällskap som inte går att lämna. Jag kan inte gå ifrån, inte ta en promenad, inte en nypa luft. Jag kan inte andas.