Ego * 4

Tv4 nyheterna börjar på tok för sent. Det är inte ofta jag hinner läsa en bok och artiklar kan jag välja bort just av anledningen "för lång". En och annan blogg blir det ibland och kommer jag över en tidning i ett väntrum kan jag bläddra igenom den mest för att titta på bilderna. Poddar däremot, det har blivit min nyhetskanal. Jag har ett gäng jag följer slaviskt och har ni tips på era favoriter så dela gärna med er.
 
Ett ämne jag fastnade för (i senaste avsnittet av Fredagspodden) var boken om kvinnorna som väljer barnlöshet. Jag vill minnas att den heter "Ingens mamma" och jag vill understryka nu att jag inte har läst denna utan bara hört Hannah och Amanda prata om boken, recensionen och ämnet i sig.
Jag känner mig ganske likgiltig till valet av att skaffa eller inte skaffa barn. För de allra flesta är det ju inte ens ett aktivt val. Först som gravid av misstag tar man ställning, om man nu ens kan få barn. En del som väljer att skaffa kan inte ens. Som jag sa så tycker jag att alla kvinnor och män har rätten att göra som de själva vill och jag dömmer ingen, varken 10 barns familjen eller de helt utan.
 
Däremot kan jag störa mig lite på att det ska ses som modigt att välja bort barnen för karriären. Modigt kanske att våga stå för sitt val men inte modigt att försumma en sak för en annan. Ser såklart inget mod i att "bara" skaffa barn heller, det verkliga modet ser jag i dem som inte nöjer sig med det ena utan kastar sig ut och sträcker sig efter allt. Både barn, familj och karriär. Där kan vi snacka läskigt påriktigt.
 
En annan anledning som jag kan tycka är lite orättvis är när kvinnor (ja, det är oftast vi som påstår detta) säger sig vara för egoistiska för att få barn. Jag förstår hur de menar men först som mamma kan jag också förstå hur fel de har. Jag skulle kunna få hur många barn som helst - bara av egoistiska skäl.
Att älskas som man som mamma gör av ett barn är den mest egoistiska känsla i världen. Att ha någon helt beroende av bara dig är en ego boost utan dess like. Att sedan vara bunden till någon är såklart frihetsberövande men ingen ego-känsla i världen går upp mot den att bli förälder, att skapa en familj och att i framtiden ha någon eller några som, förhoppningsvis, är dig evigt tacksam för allt skit du stod ut med och i gengälld tar hand om dig när du inte själv kan. Jag är ego * 4!

Starka frågor och svidande svar

Bilden av det lilla barn som vilar inuti mig har etsat sig fast på min hornhinna. Jag ler mest hela tiden och tillsammans med Jolene köpte jag lite kläder på "nyfödd" avdelningen för att fira.
 
Hon frågar mycket min äldsta dotter. Om allt och hela tiden. Detta är såklart något jag är mäkta stolt och tacksam över, att hon kan prata med mig om allt. Att hon inte skäms över att undra och inte drar sig för att vara nyfiken. Hon ber inte om ursäkt, hon kör över. Det är frågor om killar och om tjejer, om sex och relationer, om vänskap och om krig. Det undras och funderas och tänkts, ibland vettigt, ibland det motsatta.
 
Det var såklart ingen undantag idag.
 
Från ingenstans, utan förvarning och appropå ingenting funderade hon över hur det var för mig att vara ung med två små bebisar (hon och hennes bror räknat). Hon ville veta hur jag mådde då och vad jag gjorde. Vidare löd frågorna varför jag och deras pappa gjorde slut, varför vi bråkade så myclet och om jag trodde att de mådde dåligt av bråken.
Utan att tänka vidare länge svarar jag från hjärtat. Jag vet av erfarenhet att inget annat duger åt henne, hon ser igenom mina lögner direkt. Jag förklarade att jag kände mig ganska ensam med dem ibland, inte som nu när de är stora men som jag idag kan känna med Lola som är en bebis. Den största skillnaden då från nu är att snudd på hela min bekantskapskrets idag också har barn, då kände jag knappt någon.
Jag säger till henne, och jag hoppas att det stämmer, att jag inte tror att de kände av några bråk mellan deras pappa och mig. Vi hann avsluta innan det gick ut över barnen. Bråken grundades ofta i våra olika livssituationer. Jag var ung med två små bebisar att ta hand om. Han var nästan lika ung men till skillnad från mig så behövde han inte mogna riktigt då.
 
Vi diskuterar mammor och pappors roll ett tag innan hon konstaterar själv att det inte funkade mellan oss för att han var borta så mycket från mig. Att jag kände mig ensam med honom. Jag nickar och säger till mitt försvar att det är tufft att vara ensam med två barn när ens man inte är hemma och hjälper till.
Då ser jag den, skräcken i hennes ögon och snart rinner första tåren ner för hennes kind i vinterkylan och jag vet precis vad hon tänker ...
 
Jag är också rädd för de tankarna men hur fan ska jag låta bli att visa det?

Ensamhet och tårar av lycka

Ni som på söndagar har ångest och på måndagens morgon våndas inför veckans första dag har säkert hunnit andas ut nu. Min värsta veckodag börjar vid den här tiden. Första natten närmar sig och det finns inget jag kan göra åt saken, inget som kan bota ensamheten.
 
Efter en jobbig kväll med barnen kan jag gråta en skvätt i förtvivlan. Men efter en kväll som denna rinner tårarna ännu värre än vid motgångar. När allt bara klaffar och alla bara är sitt bästa jag kan jag bli så rörd och samtidigt sorgsen över att han inte är här och upplever det. Det är inga onda tårar som kommer, det är ingen klump, bara blöta droppar av enorm kärlek som svämmar över. Alla känslor får inte plats i min kropp längre. Den lilla där inne hjälper nog även den till att mota bort lite överskott. Jag tror det är därför man blir extra känslig som gravid.
 
 
 
Du och dina syskon <3