Hur barn blir till

Och så kom även vi till barnfrågan. Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg varken när eller hur men jag vill minnas att jag redan tidigt i vår relation gjorde klart att ska det bli några barn så får det bli snart eller inte alls.
Ett svårt beslut att fatta med någon man nyss träffat kan jag förstå men när han stod där på knä framför mig antog jag att han köpt mina argument.
Att han ansåg mitt JA som ett bevis på hans, att vänta, skulle komma att bli lite av vår första kris.

Men det skulle dröja till efter både bröllop och bröllopsresa innan det kom på tal igen. Vi hade ett tufft första år som Herr och Fru Andersson, jag ska inte sticka under stolen med det. Men vi löste det tillsammans och resultatet av allt försoningssex var att få meddela min äldsta dotter på hennes födelsedag att hon skulle få det hon önskade sig allra mest, ett syskon.

Ett par månader senare drogs presenten in, det gick inte vägen. Oense eller inte om föräldrarollen var perfekt för oss just då så blev vi så glada när vi fick veta att vi väntade dig. Mitt då hittills enda, enbart positiva, graviditetsbesked.
Det blev inget litet syskon till mina stora barn den gången och i rädslan av att det skulle hända igen backade min man. Jag däremot körde på som en bulldozer och över kördes det lilla hopp som återstod.

Det tog månader och inget hände. Jag bestämde mig för att skaffa något annat att älska och vårda och resultatet av det var att jag fann mig en ny partner. Den andra föräldern till min nypåhittade bebis var min syster och nu skulle vi köpa en restaurang.

Vi fick nys om en lokal. Det var förresten  inte EN lokal, utan DEN lokalen. Vi ritade och räknade på ombyggnader samtidigt som vi la upp en hållbar plan för både ekonomi, personal och tillstånd. När sponsorerna var klara och kvällen innan mötet med fastighetsägaren kom så kände jag att det var något som inte stämde. Jag gick igenom alla papper igen. Allt är klart, sa jag till mig själv. Men i magen växte klumpen.

Klumpen gjordes i Prag några veckor tidigare. På en resa fylld av alkohol och bus. Där vi hämtar inspiration till den blivande restaurangmenyn och där vi bestämt att vi skulle vänta med barn.

Ett stort plus följt av ett FAN OCKSÅ och det blev ingen krog den gången, men det blev en Lola!

Nu ska hon bli storasyster och sen hoppas jag att jag är nöjd på den fronten. Frågar ni min man säger han att det är sista ...

Vanligare och svårare

Tankarna på missfall kan inte släppa min hjärna. Hennes besked ekar i mitt huvud och mitt hjärta fylls av sorg över att det måste hända.
Jag finner tröst i att hennes dotter är så liten att hon fortfarande skrattar. Att hon är som vanligt och då hon gråter är det för helt andra orsaker. När det hände mig grät vi alla fyra. Barnen var lika medvetna som jag på att de inte skulle få något syskon längre. De glömde bort sig ibland och klappade på min mage. De kom ofta på vad de just gjort när mina tårar mötte deras huvuden, då brast det för dem också. Både av skam och av sorg.
Mitt missfall ville inte komma ut av sig självt, det va en envis liten rackare därinne. Jag fick putta på med abortpiller, något som kändes fruktansvärt när en abort var det sista jag ville göra. Bara ordet fick mig att bryta ihop. Jag höll på att förblöda och hade min man inte varit duschat min kropp, påklädd i tre tröjor, med hett vatten hade jag nog dött där på badrumsgolvet. "Du bör ha någon hemma när du tar tabletterna" sa de. Bör? Det tog tre dagar innan jag kunde stå på benen igen. Det tog en evighet innan jag blev mig själv. 

Jag menar inte nu att mitt missfall var värre än hennes eller någon annans för den delen. Men jag vill att det ska uppmärksammas för när jag fick så kände jag mig så ensam. Som att det bara var min kropp som inte dög för ett barn att växa i. Det är vanligare än man tror, och svårare!

Ögon, hud och hjärta

Efter en lång ledighet borde det finnas någon form av halv-vardag. Innan den riktiga vardagen slår en i ansiktet skulle en mjukstart behövas. I vårt fall blir kontrasten så jävla stark. Från veckor med för mycket folk på för liten yta, stök, skrik och skratt till absolut tystnad och en renlighet som sticker i näsan. Jag ångrar redan att jag städade ikväll, nu är alla spår av dem borta.
 
Mina ögon svider av tårar och klor. Min hud kliar av bristen på fukt och beröring. Mitt hjärta värker av kärlek till så många och av ömhet till bara dig, Mikaela. www.nofilter.se