Vanligare och svårare

Tankarna på missfall kan inte släppa min hjärna. Hennes besked ekar i mitt huvud och mitt hjärta fylls av sorg över att det måste hända.
Jag finner tröst i att hennes dotter är så liten att hon fortfarande skrattar. Att hon är som vanligt och då hon gråter är det för helt andra orsaker. När det hände mig grät vi alla fyra. Barnen var lika medvetna som jag på att de inte skulle få något syskon längre. De glömde bort sig ibland och klappade på min mage. De kom ofta på vad de just gjort när mina tårar mötte deras huvuden, då brast det för dem också. Både av skam och av sorg.
Mitt missfall ville inte komma ut av sig självt, det va en envis liten rackare därinne. Jag fick putta på med abortpiller, något som kändes fruktansvärt när en abort var det sista jag ville göra. Bara ordet fick mig att bryta ihop. Jag höll på att förblöda och hade min man inte varit duschat min kropp, påklädd i tre tröjor, med hett vatten hade jag nog dött där på badrumsgolvet. "Du bör ha någon hemma när du tar tabletterna" sa de. Bör? Det tog tre dagar innan jag kunde stå på benen igen. Det tog en evighet innan jag blev mig själv. 

Jag menar inte nu att mitt missfall var värre än hennes eller någon annans för den delen. Men jag vill att det ska uppmärksammas för när jag fick så kände jag mig så ensam. Som att det bara var min kropp som inte dög för ett barn att växa i. Det är vanligare än man tror, och svårare!

Jag önskar jag kunde plåstra såren

Imorse fick jag ett meddelande jag inte ville ha. Ett meddelande ingen vill ha av någon. Jag kunde inte svara direkt för mina ögon fylldes av tårar och barnen fick trösta mig på bänken i omklädningsrummet till badhuset där vi befann oss för tillfället. De stora grät med mig för de mindes de med. Vi väntade också en bebis en gång som inte överlevde vår längtan utan stöttes ifrån oss innan vi ens fått se den.

Min vän väntade en lillasyster eller lillebror precis som jag gör nu. Vi skulle ha fått våra barn ungefär samtidigt, så som vi fick med våra ettåringar. Det kommer inte att hända.

Hon är en känslig person liksom jag men hon är även stark. Hon kommer förmodligen att sörja en lång stund och säkert inte kunna andas i lugn förrän hon är gravid igen. Men den dagen kommer att komma och den kommer att komma snart. Och när hon föder ett friskt, perfekt barn för andra gången kommer hon att tacka livets hårda skola för att det blev som det blev den här gången. Annars hade hon ju inte fått just det barnet som liksom det första var menat till henne.

Jag vet detta för att jag har ett sånt barn. Mitt plåster på såret -barn.



Talet som inte blev av

Jag går på toaletten oftare än jag behöver. Jag tittar i trosorna, synar pappret jag torkat mig med och letar med blicken i vattnet som fyller porslinet. Ingenting.

I somras var jag nästan två veckor sen. Helt övertygad om en graviditet gjorde jag ett test på Apotekets kundtoalett i Åsa. Den lilla sommarstaden mellan Göteborg och Varberg där vi de senaste åren spenderat semestrarna. Jag skulle göra testet, beskåda ett litet plus och bara några dagar senare få höja mitt glas till en skål på min mans födelsedagsmiddag. Jag skulle hålla ett tal om hur fin far han är till vår dotter och skoja om hur hårt hans arbete är i jämförelse med att vara hemma med barn. Med ironi och allvar i rösten skulle jag ha erkänt mig rädd för situationen som den nya tjänsten som militär skulle innebära för oss som familj. På den långa promenaden till Apoteket minns jag hur jag tänkte att detta händer för att vi kommer fixa det. Ett test vi kommer klara för att vi tillsammans är starka nog. Det som inte dödar härdar, hade jag skojat. Något liknande hade jag sagt i mitt tal där på terassen under seglet på hans födelsedag. Därpå hade jag ursäktat mig, ställt champagnen på bordet och skålat i saft.

Dagarna gick och hans födelsedag kom. Jag höll inget tal. Jag fick mens väl hemma igen samma eftermiddag. Testet på toaletten skrek Inte Gravid!