Självupptagen

Jordgubbarna i skålen bredvid mig smakar smultron och sedan en timma tillbaka sover bägge barnen. Livet ÄR svårare generellt när han är borta men vissa saker går automatiskt lättare av att vara en, att lägga till exempel (jordgubbarna var mest tur antar jag).
 
Hur jag har oroat mig för inskolningen av min yngsta dotter har bemötts av vänner och bekanta med himlande ögon. "Det där sitter i ryggmärgen på dig" och "Fjärde inskolningen ska väl inte vara något problem" har jag fått höra. Men nu ska jag berätta en liten hemlis för er... - Jag har inte skolat in något barn före denna. Nummer fyra i all ära men hon är min första inskolning. De två stora var hemma så pass länge att de praktiskt taget kunde gå till och från förskolan själva när det väl var dags. De fanns ont om förskoleplatser i vår kommun även på den tiden så när mina uthalade föräldradagar var slut och jag behövde arbeta igen tog min mamma ett halvårs vikariat på den förskola hon en gång i tiden startat och helt enkelt tog med mina barn dit, och hem, och dit, och hem..
 
När barn nummer 3 började på förskola förra året var jag nyförlöst med nummer 4 så även då slapp jag, hon skolades in av sin pappa. Och nu är det alltså min tur. Första dagen idag gick som förväntat jättebra men fortsättning följer på den. Det är alltså inte henne jag är orolig för utan mig. Det händer någonting i mig när jag inte är om och kring mina barn, något fantastiskt men samtidigt något panikartat och liksom klaustrofobiskt. Även om jag är trygg i magen då jag vet att de har det bra så sticker det lite i hjärtat av att jag missar händelser i dess liv. Att de skapar minnen som inte innefattar mig, att de skrattar utan att jag ler tillbaka, att de undrar utan att be just mig om svar.
Och så kan folk som inte vill ha barn säga att det är för att de är "för självupptagna" ...

Ett brev på posten

När solen går ner sådär vackert så gråter jag igen. Jag känner mig skör och mottaglig för precis allt. En komplimang och jag brinner upp av lycka, en kall röst i ett samtal och jag fryser ihjäl. Hans röst i andra änden av luren och jag bryter ihop. Jag vill att han ska ringa hela tiden men det kan räcka med att han måste svara en kollega på en fråga när jag berättar om något helt oviktigt och jag går från kärleksfull till rasande. Det går fort i svängarna och över lag har dagen varit ganska seg och deppig.
 
När posten dimper ner skriker Lola rakt ut av lycka. Hon springer fram till den lilla högen på golvet och skrattar, därpå plockar hon upp kuvert efter kuvert, omsorgsfullt, och lägger de en efter en på skrivbordet i hallen. "Så", säger hon nöjt när det är klart och hon nästan spricker av stolthet när jag berömmer henne och öppnar för att läsa. Idag kom det ett brev som jag har väntat på, jag trodde det skulle komma e-vägen för det var så dom sa men icke. Det var till mig och min man men också till Lola så hon fick vara med och öppna. Nyfikenheten övergick snabbt till besvikelse i hennes lilla ansikte när det bara var ett papper med text på men jag blev överlycklig. Min tur att skrika rakt ut och hon klappar händerna i förvåning. "Du ska börja på dagis gumman". Jag sitter på golvet och slår ut armarna, hon står mellan mina ben och kastar sig i min famn. Vi kramas länge och vi är glada tillsammans i vad som känns som föralltid, men när hon släpper mig, ser mig in i ögonen och ler så kommer tårarna. Min lilla flicka är stor nu. Insikten av att hon inte ska vara med mig, på mig, varje dag för resten av sitt liv kommer så plötsligt. Hon kommer älska förskolan, jag vet det. Det kommer vara bra för henne och det kommer vara bra för mig. Vi fick plats på vårt förstahandsval och vi kommer att vara nära varandra. Jag kommer lämna och jag kommer hämta. Då jag ska vara hemma med lillasyster kommer dagarna inte ens vara speciellt långa och hon kommer inte att gå veckans alla dagar. Förskola är viktigt och utveckland och stimulerande. Jag känner till och med den ena personalen, fel, mer än känner, hon är min vän och jag älskar henne.
 
Jag säger inte det här för er skull utan enbart för min egen. Ändå gråter jag nu när jag skriver. Tårarna kommer som ett brev på posten de med.


Håller emot

Lola somnade bra mycket tidigare idag än vanligt. Vi har haft den segaste och deppigaste eftermiddagen och kvällen sen vi kom hem från öppna förskolan (vilket gick hur bra som helst). Tillslut verkade vi tröttna på varandras irriterande sällskap båda två och hon ville lägga sig, jag sa inte emot då hon stått som fastkilad vid mina ben de senaste timmarna och bara gnällt om precis allt. Hon var trött och jag med. Trött på mig själv.
 
Nu ska jag försöka att inte äta upp allt som finns i kyl och skafferi samtidigt som jag gör mitt bästa för att låta bli att klia på mina, förbannat spruckna, händer. Detta följt av att inte falla för frestelsen att gråtandes ringa min man i ilska och be honom ställa sig på försvarets gamla längdskidor från andra världskriget och sparka sig hela vägen hem från Kiruna. Det är så mycket hela tiden som jag kämpar emot, jag önskar jag bara kunde släppa allt. Släppa ut alla känslor och viljor inom mig.
 
Det är väl det jag gör lite här kan jag tänka ... Jag är glad för den här platsen.
Jag är glad för er - oavsett om ni hatar eller älskar mig - ni finns här!
 
(P.s. jag har skickat in en önskan om en annan förskola till Lola)
 
 
100 dagar har nu gått.