Ensamhet och tårar av lycka

Ni som på söndagar har ångest och på måndagens morgon våndas inför veckans första dag har säkert hunnit andas ut nu. Min värsta veckodag börjar vid den här tiden. Första natten närmar sig och det finns inget jag kan göra åt saken, inget som kan bota ensamheten.
 
Efter en jobbig kväll med barnen kan jag gråta en skvätt i förtvivlan. Men efter en kväll som denna rinner tårarna ännu värre än vid motgångar. När allt bara klaffar och alla bara är sitt bästa jag kan jag bli så rörd och samtidigt sorgsen över att han inte är här och upplever det. Det är inga onda tårar som kommer, det är ingen klump, bara blöta droppar av enorm kärlek som svämmar över. Alla känslor får inte plats i min kropp längre. Den lilla där inne hjälper nog även den till att mota bort lite överskott. Jag tror det är därför man blir extra känslig som gravid.
 
 
 
Du och dina syskon <3

v.11, pirr och berättelser

I mitten av vecka 11 och boom, där kom magen. Om jag fick må alla dagar som idag, både som gravid och inte, skulle jag vara nöjd. Jag kanske förmodligen inte skulle älska mer eller hata mindre utan vara i en form av balanse. Som när det planar ut efter en berg och dal bana och man lixom får tillbaka andningen. När faran är över men pirret ändå finns kvar. Men efter ett tag skulle väl även det avta och det enda som fanns kvar inom en var viljan att åka igen. Nöjd är nog inte för mig.
 
Just nu pirrar det i alla fall fortfarande och ikväll kommer han hem. Vi ska äta gott och inget mer, bara vara, hela helgen. Veckan som kommer sen är alla barn hemma igen, då är ensamheten inte lika hård även om den är stor då med. Jag kan sakna att vara själv med de stora så här efter lov och semestrar. Att få vara den enda vuxna och i och med det det garanterade förstahandsvalet. Även om min man inte är deras biologiska pappa blir han ofta vald först, mestadels till det roliga. Jag får det överblivna gnället och alla måsten. Det är okej för rättvisa finns inte.
 
Jag är sugen på att berätta om nått, så som jag gjorde om när min man friade eller ur vi träffades eller hur jag träffade mina stora barns pappa. Däremot kommer jag inte på nått direkt. Eller, jag kommer på massor men mitt bristande självförtroende gör mig feg för att dela med mig av sånt jag inte är säker på om ni vill höra om. Löjligt av mig då det här är min blogg och jag kan skriva va fan jag vill ...

Hur som helst, är det något ni vill prata om? (Fy fan va jobbigt nu om ingen skriver nått!)