Stort och smått

En sån där dag som man bara vill ska vara över. Redan efter ett svimfärdigt träningspass imorse kände jag att den här dagen aldrig riktigt skulle återhämta sig. Ett starkt blodsockerfall följt av ett tappert försök att få energin tillbaka har resulterat i ett tomt kylskåp och ångest fortfarande ingen energi.

Som på beställning verkar min minsta känna av min svaghet och testar både sina och mina gränser om och om och om igen. Hon lyckas nå upp överallt och river ner. Hon får tag i min fasad och sliter den i marken. Jag brister och gråter. När jag lyckats samla mig genom att sysselsätta mig med sysslor slår tröttheten till och minsta motgång gör att jag börjar om med händerna för ansiktet.

De stora känner lyckligtvis också av läget och ibland undrar jag hur man orkar ha små barn utan stora!

Lägligheten

Redan idag vid lunch ville jag somna och vakna upp imorgon eftermiddag. Jag saknar honom så det gör ont. Nu när det är så nära frigör min kropp så mycket energi att den bara skakar, så som den gör när man tränar hårt.

Likt ett jobbigt pass blir jag trött av ansträngningen. Jag vill sova mest hela tiden. Jag vill kräkas upp klumpen av illamående som ständigt ligger som en lock på min magsäck och gör det omöjligt att njuta av mat. Jag äter ändå, jag måste då all styrka saknas mig. Svimfärdig är det sista jag skulle vilja toppa mitt tillstånd med just nu. Att bli en vuxen till i ett par veckor framöver kan inte komma mer lägligt. Att vi i perioder kommer vara fler vuxna än barn känns som en lyx obeskrivbar för de som inte kan relatera, och de som kan förstår!

Skoskav

Jag betalar med ränta och sonar mina brott. Vi bakar pepparkakor och myser i soffan. Mitt dåliga samvete för tidigare idag skaver fortfarande men det är ett par obekväma skor som jag ständigt tar på igen. De frestar med sin utstrålning men är egentligen inte så snygga. Jag försöker slänga dem men när promenaden längs krigsstigen inleds så frestar dem med sin attityd. Det dröjer dock inte länge förrän huden ger vika och blodet strömmar.

Nu svider mina öppna sår men det bedövar bra att låta samtliga ta en kaka till, att fjanta klart och klättra längst väggarna bäst de vill. Vi ser på varann, min man och jag, tittar på klockan och ser ljuset av tystnad i tunneln av skrik. När barnen lagt sig ska vi vila i varandras armar och vara tacksamma över att den här jävla dagen är över.

Jag har inte varit bra idag men jag vet i alla fall om det. Imorgon är en ny dag och jag känner att det är rätt åt mig att bli lämnad ensam. Jag har min lilla och den i magen kvar och jag ska tänka över mina synder fram till torsdag kväll när han kommer hem igen.
Då väntar en helg utan barn och egentligen inget annat. Då ska jag ha lärt mig, utvecklats och bränna alla skor som skaver. Jag ska köpa nya blundandes!