I praktiken

Det mest praktiska vore ju att den ena tar hand om alla barn och den andra får saker gjorda, men vem fan är praktisk? Det mest praktiska egentligen vore ju att inte skaffa varken barn eller familj alls. Jag är inte vidare praktisk men jag kan gilla smarta lösningar och allt som underlättar. Ett bra exempel på det är vårt extremt sparsamt inredda hem. Vi lever spartanskt så till den milda grad att folk som hälsar på oss frågar om vi nyligen flyttat in, ska flytta ut eller bara har målat om hela lägenheten. På väggarna ekar det tomt av prydnader, minnen och hemtrevnad. Det är inte bara praktiken som spelar in här utan att jag, ungefär som med kläderna, inte känner mig hemma i inredningssvängen. Jag tycker helt enkelt inte att det är snyggt med prydnader och fyller inte prylarna en extremt bra funktion hatar jag dem och de åker i soporna.
 
Nu i slutet av sommaren har vi haft mer tid än vanligt här hemma och det har lett till en och annan sväng till kontainern nere vid parkeringen. Även klädinsamlingarna i vårt närområde har försetts med kläder, skor och mjukisdjur. Äldsta dotterns rum var senaste projektet, där fick några leksaker dock bo i källarförrådet tills de passar småttingarna. Hon har länge velat ha ett skrivbord och efter att ha gjort plats fick hon det som stått i vår hall i många år. Det är ett gammalt skrivbord av värde och egentligen inget man ställer i ett barnrum vars ägare ofta målar med glittriga tuschpennor men i hallen har det endast använts till att bära en skål där vi lägger nycklar och solglasögon och skräp som vi inte orkar slänga i soporna på andra sidan väggen. Nu är hallen tom och vi letar efter en stor spegel att fylla den med, jag måste ju kunna ta snygga selfies i mina träningskläder.

Nära och borta, Måste och borde

På en grön sandlåda stod den uppställd, hela promenadvägen tillbaka. Jag hittade hennes andra sko och sen dess har jag kännt mig lite mer komplett, som om det var just min andra del i ett par. Lola sov middag länge igår och jag kom ikapp med massa plugg. De värsta kurserna är klara nu och det som återstår fram till sommaren och livet som fyra barnsmamma tar vid är endast en kurs i taget, lika många poäng men i alla fall inte flera parallellt.
 
Himlen här är täckt av moln och marken av vattenpölar, det är snudd på vindstilla och en dag i parken med tillhörande kexmatning av änderna skulle absolut vara genomförbart. Jag borde boka en tåg och ta mig hem till Stockholm igen, jag har för mycket att hinna med för att skjuta upp alltsammans till imorgon. Jag måste inte åka idag, men jag borde verkligen.
 
Jag hörde att mina gator där hemma är prydda av snö, det talat för att stanna här idag så starkt att det kan vara värd att få magsår imorgon. Förutom det är jag sugen på att ta en promenad i ensamhet längs vattnet. Det kan omöjligt hända hemma ikväll. Det var länge sedan jag gjorde något bara för mig. Oftast kan jag ändå inte njuta av det då jag redan innan stunden är kommen har gett mig själv en blyhjälm av dåligt samvete. Hjälmen är försedd med skruvar på insidan om sakta vrids in i under min hud och skickar ut ilningar av självförakt igenom hela kroppen. Här är det annorlunda. Här har vi ännu en så liten del av vårt liv att inga måsten finns. Här hänger inget över mig och han är nära till och med när han är borta.

Hemmaplan

Jag är definitivt en hemma spelare. Även om jag just idag är långt ifrån att vara med i matchen är jag på min hemmaplan och jag känner mig trygg igen.
 
Kan jag inte äta kan jag inte träna och kan jag inte träna kommer finns ingen hunger. Varken på mat eller livet i största allmänhet. Jag vet inte ens längre om jag mår illa på grund av graviditeten eller av hunger. Jag är yr och matt och slut. Blir jag sugen på något varar det i cirka en minut, alltså alldeles för kort stund för att både handla eller tillaga just det. Jag förstår omöjligheten det utgör för min man att ta hand om mig men ändå har jag ett starkt behov av att han ska göra just det. Jag känner mig som en sjukdom som tär, som bryter ner.
 
Väl hemma igen nu hoppas jag kunna vända mitt mående en aning då de närmsta dagarna ska ägnas åt sådant jag gillar allra bäst. Städning, planering och matlagning. Ett nytt år är på intågande och för en gång skull ska vi fira. I vanlig ordning blir vi fler barn än vuxna, men är det inte helt utan kan de lika gärna få ta över.
Bord och stolar ska hyras, dukas och dekoreras i vardagsrummet. Menyn ska planeras, köpas och tillagas. Vi blir många, riktigt många. Kanske för många. Det återstår att se.
Det bästa är att samtliga har nära hem.