Fyrverkerier av tacksamhet

Som sagt, minutplanering va det ja ...
Det jag dock glömde bort att klämma in var ju tid vid datorn för att säga hej och gott nytt till er.
Jag får skylla på att jag fortfarande anser mig vara rookie inom blogg-världen, det blir nämnligen ingen årsresumé i bildform heller. Däremot vill jag passa på att tacka er som följer mig för det här året. Nästa nyår hoppas jag på att få tacka för ett helt år och inte bara några månader som nu.
 
Gästerna har gått hem och jag har redan, kvickt som ögat, städat bort alla tecken som skvallrar om en fest för över 20 pers. 2 av 3 barn sover redan och jag är inte långt ifrån. Allt som kunde planeras gick enligt planen och alla önskningar om uppförande av barn, nöjda gäster och god mat slog in. Kvällen har varit mer än lyckad! Paljetterna på min klänning speglar min insida just nu. De gnistrar i guld, må alla dessa fina familjer följa oss in i nästa år och nästa och nästa. Om och om och om igen. Amen.
 
 
 

Ser du stjärnan?

Även om det nu bara är jag och Lola hemma så dansar vänskapens andar runt här i rummen. Jag tycker mig se glitter i luften omkring mig och trots att hon sover nu så känner jag mig inte ensam. Idag har vi verkligen kunnat tanka våra kompiskonton, laddat dem med kärlek, skratt, skvaller och drömmar.
Jag känner en tacksamhet inom mig som jag knappt känner igen längre. Den är främmande men ändå så välbekant. Jag har haft den förrut men det var tyvärr länge sedan nu. Jag hoppas den stannar ett tag hos mig.
 
Som många andra vid den här tiden på lördagar tittar jag på Så Mycket Bättre. Jag gillar program som inte går ut på att någon ska röstas ut, åka hem eller snackas skit om. Kanske är allt fejkat, uppgjort och klippt osammanhängande men det struntar jag i. Det är musik, lite babbel och lagom många kisspauser. Och ingen behöver gråta i slutet för att den inte duger. Så tycker jag.
 
Vissa dagar tackar jag högre makter för att just den jävla dagen är över. Denna dag är ingen av dem, tvärtom. Ikväll beskådar jag stjärnorna på himlen och inser att de lyser upp någonstans, så som mina vänner och min familj gör för mig.