Prinsessa

Jag somnade igår som den prinsessa jag allt för sällan känner mig som, men som jag faktiskt kan vara. Vintern och våren har tagit på mina krafter och tärt på mitt självförtroende men dagar som igår får mig att finna hoppet en smula, jag kan vara ganska härlig och må rätt bra trots allt. Det finns där inom mig, även om det är djupt begravet under kyla, depression, gravidkilon och ett täcke av pollen.
 
Jag börjar även längta till ett flertal dagar som kommer framöver. Innan har jag mest sett dessa som milstolpar som ska bockas av i väntan på att gå i mål i mitt marathon. Nu kan jag känna glädje även i just den dagen, jag vill uppleva den och jag vill njuta där och då. Nästa vecka bjuder inte på några direkta höjdpunkter ännu, jag avslutar den nuvarande kursen, den som skulle vara min sista. Jag vill fira det men kommer på att jag i min iver och rädsla för att tiden går långsamt om man har lite att göra, la till en kurs till på fem veckor i direkt anslutning till denna. Så jag avslutar och påbörjar.
 
Veckan därpå börjar semestern närma sig på allvar och det är en kort vecka även för min man. Vi ska ha vår yngsta dotters första födelsedagskalas här i Stockholm. Då vi är på landet på västkusten på hennes riktiga födelsedag firar vi dubbelt, och ingen är mer värd två kalas än hon, min tvååring och blivande storasyster. Vi passar även på att skåla för det kommande barnet samma dag, något jag vill göra med mina vänner här innan vi isolerar oss på landet sista tiden innan hon kommer till oss.
 
Helgen efter det infinner sig dagen som jag bokade upp i oktober förra året, som min dotter pratat om varje dag sedan julafton och som hennes två bästa vänner också blev medbjudna till på sina födelsedagar nu i våras. Att just det datumet krockar med den enda inbjudna familjedagen på min mans arbete kan inte hjälpas, även om det bidragit till många stora tårar nedför mina kinder. Jag och tjejerna ska gå på One Direction´s konsert, det kommer bli till ett minne för livet hos oss alla.
 
Sedan åker vi. I nya bilen och med takboxen fullproppad av vagnar, kortbyxor, regnjackor och bb-väskan lämnar vi förorten till huvudstaden och beger oss till andra sidan Sverige för att fira midsommar. Och vi kommer inte komma hem igen förrän barnaskaran kan räknas till fyra och vi är två trötta, men lyckliga, nyblivna föräldrar.

Längtan och förväntan

När det inte blir som jag tänkt mig blir det snudd på ingenting. Minsta motgång golvar mig idag och illamåendet har kommit krypande tillbaka. Jag har fått mina måsten gjorda men inget av mina viljor och absolut inget spontant utöver det.
 
Min man tränar med Lola på MiniSats nu, jag va där en sväng imorse men beskedet att det var fullt just då tog kol på dagens ambitioner. Jag vände om med tanken att träna nu med honom men det stannade vid en tanke.
Jag känner inte igen mig själv när jag inte orkar. Jag brukar kunna köra på utan att ens känna efter i vanliga fall men nu bromsar jag innan jag ens börjat rulla. Jag vill känna fartvinden i håret igen, i med vind eller motvind spelar ingen roll, bara blås mig av stolen.
 
Vi skulle kunnat fira nyårsafton ikväll, så redo är vi. Allt är handlat, preppat och fixat. Bord, stol och duk står och väntar i hallen på att få ställas upp. Maten längtar efter att få bli tillagad från sina hyllor i kyl och skafferi. Dammsugaren skriker efter att få gå varm. Imorgon ska det stökas redan från start, jag ska skriva en tidsplan över ordningen på upplägget där jag även hoppas på att kunna klämma in både träning och minst 20 min framför spegeln innan gästerna kommer och fördrinken ska kyla dess strupar. Kyla ner för att sedan värma upp i glödande samtalsämnen. Vi är ett bra gäng imorgon. Jag längtar med förväntan.
 
Jag känner mig redan bättre till mods efter att få ha gnällt lite här och peppat lite inför imorgon.

Hemmaplan

Jag är definitivt en hemma spelare. Även om jag just idag är långt ifrån att vara med i matchen är jag på min hemmaplan och jag känner mig trygg igen.
 
Kan jag inte äta kan jag inte träna och kan jag inte träna kommer finns ingen hunger. Varken på mat eller livet i största allmänhet. Jag vet inte ens längre om jag mår illa på grund av graviditeten eller av hunger. Jag är yr och matt och slut. Blir jag sugen på något varar det i cirka en minut, alltså alldeles för kort stund för att både handla eller tillaga just det. Jag förstår omöjligheten det utgör för min man att ta hand om mig men ändå har jag ett starkt behov av att han ska göra just det. Jag känner mig som en sjukdom som tär, som bryter ner.
 
Väl hemma igen nu hoppas jag kunna vända mitt mående en aning då de närmsta dagarna ska ägnas åt sådant jag gillar allra bäst. Städning, planering och matlagning. Ett nytt år är på intågande och för en gång skull ska vi fira. I vanlig ordning blir vi fler barn än vuxna, men är det inte helt utan kan de lika gärna få ta över.
Bord och stolar ska hyras, dukas och dekoreras i vardagsrummet. Menyn ska planeras, köpas och tillagas. Vi blir många, riktigt många. Kanske för många. Det återstår att se.
Det bästa är att samtliga har nära hem.