Andar och byten

Andarnas sällskapande själar från igår har idag gått upp i rök. Ensamheten hänger tung här hemma igen och inte ens Lola´s röst kan fylla ut tomrummet jag känner. Av någon anledning känns det som de stora barnen har varit borta en evighet, det är första gången på länge de inte varit här även om det varit pappa-vecka.
 
Imorgon kommer de hem och inga andar i världen vågar vistas här hemma då i alla fall. Det kanske kan få mitt blod att rusa i ådrorna för just nu är jag stelfrusen. Jag klär på mig i lager, dricker te och badar badkar men jag är kall in i själen. Passionen jag kände imorse efter att ha pratat med min man är borta nu.
Fördelen av att vi med större sannolikhet inte kommer att tröttna på varandra i första taget är utbytt mot nackdelen med att bli lämnad ensam. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle kännas att vara den som lämnar. Det är en tanke som är underbar att plocka fram när huset är rent, disken står i maskin, det finns mat i kylen och barnen sover. Då dagen därpå bjuder på träning, sällskap och kramar. Först då vågar jag tänka och kommer fram till att jag aldrig, aldrig skulle vilja byta med honom.
 
De övriga tiderna på dygnet är jag inte lika säker.

Om barn blev till av kärlek

Det sägs att gammal kärlek aldrig rostar. Det kanske stämmer men i mitt fall är det struntsamma för gamla grejer slänger man, rostiga eller inte.
Gammal vänskap kan rosta däremot och även om den kanske är slängd, glömd eller placerad högst upp på hyllan du inte alltid når, går den att leta fram, putsa upp och återanvända. Tillslut kanske den blir modern igen.
 
Jag åstakom inte mycket under min korta gymnasietid men en sak tog jag med mig, en vän. Vi har skänkt varandra många tankar, ett fåtal meddelanden och ett och annat samtal men vi har inte setts på över 3 år. Igår blev det ett kärt återseende och vi putsade vår vänskap med svinto, den började sakta glänsa.

Vi skrattade åt att samtalsämnena forfarande var de samma, dock med en vuxnare tvist. Killarna vi fnissar över är nu män och barnen vi inte önskade då känner vi uppskattning för och längtan efter nu. Vi trånar båda efter en liten bebis, vi verkar båda vara den i relationen som våra män kan uppleva som knepig, vi är känslomässiga drömmare med önskan om att reda ut livets alla orättvisor. Min vän skulle bli en underbar förälder - omtänksam, rolig, i en trygg relation, med ett fast jobb och en bra utbildning. Det barnet skulle få växa upp i en familj med sunda värderingar och kärlek i överflöd. Även orättvisorna mellan oss är enorma. Förutom att jag redan har tre barn så kan jag och min man göra fler med våra kroppar. Det kan inte han göra med sin man!

Shout out

Nu gör jag det igen. Åker till stan en helg när jag egentligen skulle kunna åka alla andra dagar. Dock ska jag träffa en vän som inte kan alla andra dagar. Jag ursäktar ofta mig själv, för mig själv, när jag gör något dumt - det är nästan ännu dummare!
 
Jag ska även passa på att shoppa till min son, ungen som nästan har samma storlek som jag nuförtiden. Han behöver inte följa med och testa för jag kan pröva på mig själv.
Lola däremot får följa med, eller får och får, hon måste. Jag hoppas att kunna tajma hennes sova middag lagom till entren på barnavdelningen, kompisdejten får hon gärna vara med på. Hon är verkligen i den åldern där vagnen är den sista platsen på jorden hon väljer och samtidigt för liten för att varken lyssna eller förstå.
Går jag åt ett håll springer hon åt andra.
Det är en rolig ålder men krävande, på helspänn från morgon till kväll. Jag är glad att jag har så mycket tid och trots att även jag kan drunkna i måsten så kan jag inte ens jämföra mig med många andra.
 
En shout out till alla föräldrar som meckar ihop sina familjer, oavsett form.
Det var ju inte så att vi fick nån bruksanvisning direkt.
 
 
Lola bloggar lite hon också