Utan varken värme eller lösning

Vissa dagar ljusnar aldrig. Var det inte länge sedan det var sol nu eller är det bara jag som är insnöad i någon form av vinterdepression? Eller allmän jävla vanlig depression kanske det är.
 
Jag mår dåligt av att frysa och det är inte bara min hy som bleknar av bristen på sol, hela min själ och världsbild tappar färg. Min energi förlorar gnistan och inte ens den bäste kurragömma letaren kan hitta den igen.
Det är dock inte mörkret och kylan i sig som tynger mig mest utan faktumet att jag inte har någon lösning på mitt problem. Utan att det år efter år kommer vara såhär, det är det som är sorgligt.
Tunneln har inget slut även om den ibland släpper in ljus. Den är sluten och den är lång.

Reflex

Smygande idag. Långt ifrån övertygande men jag har mått lite bättre, varit aningen gladare, orkat lite längre och inte skrikigt en enda gång. Det är en dag närmare helg, det kan vara det. Det kan även vara att jag inte delat ut den lilla energi jag lyckats jobba upp, jag har sparat den för mig själv och fått fina tillskott av mina barn.

Jag ska ruva på den så länge jag bara kan och, likt en parasit, suga åt mig all jag kan få av andra. Jag ska låta den växa av min svaga kroppsvärme och viska ömma ord i dess öra. Alla de ord jag vill säga till de jag älskar men inte kan. Avståndet har fixat det så.

När bollen av energi är stor och stark ska jag plantera in den i mitt huvud, allt annat där inne får göra plats, det är mest skräp ändå. Jag ska lysa som en sol och stråla som en stjärna. Tyvär är det en reflex, den behöver ljus emot sig för att slå tusenfallt tillbaka.