Garanterad medalj

Sverige vidare i hockeyn och vi vidare i livet. Om den här lediga perioden var en match så var gårdagen ett riktigt stolpskott, medan idag skulle säkrat en OS medalj och tagit oss till final.

Jag fick klart ett riktigt segt skolarbete imorse när min man tog vår dotter till badhuset. Idag var det hennes tur att få plaska lite och min hud hade aldrig klarat klor en dag till. Det fick bli deras stund tillsammans hur avundsjuk jag än är. Det är viktigt för alla parter att få egentid på tumanhand men det svider för den som inte får vara med. Jag försöker se det som en vuxen men mitt hjärta säger emot. Jag vill alltid vara med. Med de stora också. Det är inget jag kan kräva men min hand kommer alltid längta att få hålla i deras, mina fotspår ser sig om efter att få ha deras bredvid och min röst kommer alltid att fråga och önska deras i svar.

När Lola sov så såg vi hockeyn med sällskap av både lunch, efterrätt och snacks i soffan. Vi leker och jag pluggar lite till.

När jag äntligen lyckas känna mig duktig lämnar vi hos ännu en barnvakt och går på bio. Vi håller i handen, vi pussas och vi kramas i rulltrappan sådär perfekt och ovant som det blir när jag står ett steg över honom och vi blir lila långa.

Jag är så full med kärlek och det är ännu bara fredag. Den känslan kommer ni kanske aldrig att få uppleva och alla andra dagar i veckan avundas jag er inte. Men idag, just idag är det en obeskrivlig känsla - att vi har två hela dagar kvar.

Jag hör ju hur fan det låter

Jag är så kluven. Både i min lycka och i min olycka. Vi har känt varandra i snart 5 år och varit gifta i 3,5 idag. När vi träffades hade vi redan barn och tillsammans har vi mist ett, fått ett och väntar nu ännu ett. Vi har gått igenom mycket och vår relation är inget som gått från lätt till svårt, tvärtom. Vi började i värsta uppförsbacken med att bo i olika städer, jag hade massa barn och han inget jobb här. Kärleken förde oss samman och vi har löst det hela tiden.

Efter alla dessa år av kamp har vi fortfarande kärleken, större och starkare till varandra än någonsin. Vi har en tillförlit jag aldrig tidigare drömt om och vi delar minnen och upplevelser som skulle kunna täcka upp för en livstid.

Vårt största problem är att vi vill vara med varandra hela tiden och min mans enda brist är att han drömmer om att få göra världen till en bättre plats.
Jag hör ju själv hur fan det låter!
Hur kan jag klaga?


Foto: Linnea Frank
Tre och ett halvt år sedan idag

Kärleksbrev

Jag spränger Maroon 5 och skriker med i "One more fucking love song I'll be sick..". Jag är så trött på kärlek och smärtan den innebär just nu. Att ha fått finna den sanna och levt med den, vant mig, tagit den förgiven och byggt upp en trygghet. Jag har den kvar, lika starkt som innan men fattas den ändå. Jag är trött på det som gör ont och jag skriker. Lola dansar gladeligen med för hon sjunger också högt och reflekterar inte över mina vrål. Imorgon är det alla hjärtans dag och han är längre bort än vanligt, han är även närmare inom mig än någonsin tidigare och en del av hans kropp och själ växer i min. Vårt barn.

När smärtan är som störst och albumet vandrat över i lugnare låtar börjar tårarna ta slut. Lola skuttar iväg och kommer triumferande tillbaka med posten hon hittar på golvet i hallen. I högen av räkningar finns ett brev till mig. Det är handskrivet och det är från honom.

Vår ständiga nedräkning har han denna gång lyckats omvända till någonting roligt och positivt. Ledtrådar till gömda presenter runt om i lägenheten, en för varje återstående dag tills vi ses. Jag börjar såklart gråta igen, både av saknad och sorg men framförallt av lyckan över att ha funnit min kärlek. Han må vara utlånad största tiden men han är alltid bara min och han känner mig som ingen annan skulle vilja göra, på riktigt.