Avundsjuk och full av beundran

Den lilla bebisen är född och hon är inte längre gravid. Avundsjukan håller beundran i handen. Jag känner henne bara som gravid och nyfikenheten om vem hon är, som sig själv, är stor. Jag önskar den nya familjen på fyra all lycka och jag längtar till den dagen då jag får känna starten av en förlossning, meddela nära och kära att det är på gång och peppas av dem samt sociala medier tills det är dags att håva in lyckönskningarna.
 
Första närheten av den lilla kladdiga på mitt bröst, där och då är lyckan som störst, innan man i eftervärkar ska krysta ut en tom påse som får det ömma underlivet att svida värre än urinvägsinfektion och svamp i ett.
Att få klä på den de där små gulliga kläderna med matchande mössa till för att sedan ta ett tusen bilder från olika vinklar och trycka upp i ansiktet på den som står bredvid, även om den ser just detsamma som både jag och kameran visar.
Att få besök första gångerna. Äntligen kollar ingen längre på mig, pekar på min mage eller kommenterar mina former, brist på former, formen på det jag äter, att jag äter, om jag äter, vad jag äter. Hur stor jag är, liten, rund, fotboll, badboll, framifrån, bakifrån och från sidan. Att jag strålar, att jag spiller, att jag ser pigg ut, trött eller bara svullen. Någon jävla aura som inte finns, några fina kläder som inte sitter bra, något obefintligt smink. Och NEJ, det är inte "bara mage"!
Nä, äntligen syns bara min bebis. Inte för att de kan se hur jävla perfekt den faktiskt är, det ser bara vi. Det är som en hemlighet bara vi besitter och som vi aldrig kommer att avslöja för omvärlden, vi låssas att det är ett barn som vilket annat på denna jord men vi vet...
De rastlösa dagarna på BB, utan koll på klockan, utan ansvar för matlagning, med personal och personer omkring oss som bara bryr sig om att just vi mår bra. Allt är för vår skull och ingen dömmer. Oavsett hur vi ser ut eller uppför oss har det garanterat funnits många som varit värre.
 
Men innan dess så vill jag ha lata dagar på landet med alla i familjen, släkten och vännerna.

Listor och sug

Det kommer starkt, som så många gånger förut och med så mycket just nu. Suget. Listan kan göras lång över sådant som kopplar min hjärna med mitt hjärta och min längtan i panik. En öl, mina barns röster, en hand mot min mage, en kram, frukt i alla olika färger, min mans blick rakt in i min, en kopp nybryggt kaffe, ett bad, en öl till...
 
Just nu toppas listan av just listor. Saker som jag ska göra och uppnå sen. Att må bra här och nu har jag snudd på gett upp hoppet om. Får jag bara loss mina familjemedlemmar från diverse arbeten och skolor så vi kan packa vår nya fina bil full med alla väders kläder och åka till landet så kommer min värsta ångest att försvinna och i nuläget räcker det mer än nog.
 
Men sen, att älska mig själv i alla lägen är inte ens ett slutgiltigt mål men att vara på så god väg att det, som slutgiltigt mål, inte känns omöjligt - det är målet! Att känna mig lite jävla härlig. Att kunna se mig i spegeln utan att blunda inombords med ekande svordommar i hjärnan. Att somna utan att analysera dagen som gått, det kommer ju en ny imorgon. Att duga oavsett, prestation eller ej. Att fokusera på det fina hos mig så som jag endast kan se det hos andra i dagsläget.
 
Den andra listan är över Frankrikeresan vi ska göra nästa sommar och innan den börjar bockas av hoppas jag att ha hunnit en bra bit på den förra.

Vinterbadaren

Strax efter öppning stod vi utanför ICA, min dotter och jag. På klädda till tänderna för en förmiddag utomhus skyndade vi oss ut då prognosen varnade för regn senare under dagen. Vi laddade upp med ett flertal rullar MarieKex då den här stan är känd för Lola som full med änder. Hon älskar att mata fåglarna och jag älskar att strosa runt längs Vättern med en kaffe i handen och min dotter i den andra.
 
Just idag råkade jag dock släppa hennes lilla vantbeprydda fingrar för att skicka ett meddelande till min största tjej därhemma. Jag tar en bild ut över vattnet och komponerar en tillhörande text om längtan efter henne och hennes bror. En text om hur vi ska spendera en tid av sommaren här tillsammans allihop, om hur vi ska leka i parken jag nu befinner mig i tillsammans med Lola och lillasyster i magen, om hur vi ska grilla på stranden och bada sent om kvällarna. Jag får med allt jag vet att hon älskar och drömmer om liksom jag gör men jag hinner inte trycka på "skicka" förrän jag ser att min dotter redan gjort slag i saken och springer mot vattnet.
 
Jag vill lugna er en aning nu, det är sandstrand och långgrunt flera meter ut så direkt farligt är det egentligen inte. Men kallt är det, det vill jag lova. Till och med om somrarna blir Vättern aldrig riktigt varm och än är det långt kvar till sommar. Jag vet att jag kommer hetsa henne genom att springa efter så jag tar stora snabba kliv samtidigt som jag säger åt henne att komma tillbaka och åka i kanan. Hon vänder sig om och skrattar åt mig innan hon skuttar rakt ut i vattnet för att avsluta med ett dyk då hon tappar balansen. Jag måste säga att både skorna och overallen var förvånansvärt vattentäta men genom hål för hals och armar strömmade vattnet in. Mina Nike Free är inte vattentäta överhuvudtaget.
 
Nu äter vi MarieKex i soffan efter ett värmande bad i badkaret, utan full vintermundering.