Fängelse och tortyr

Jag känner mig varken helad, renad eller frälsad. Men jag känner att jag vill gå dit igen. Det var inte alls som jag föreställt mig och det är någonting positivt.

För att försöka få bättre tajming på ägglossningen i fortsättningen köpte jag ett graviditetstest idag. Jag hade hoppats att det skulle räcka med att ha det i badrumshyllan för att mensen skulle komma, så lättlurad är den tydligen inte. Jag klarade inte av att göra det idag. Vad det än skulle visa vill jag inte veta, inte idag.

Imorgon kommer mina bästa tjejer hit. Den klick av kvinnor som råkade jobba på samma ställe under en period. En period som jag fastnade i och jag kan nog tala för alla oss när jag säger att det jobbet aldrig kommer att bli detsamma utan oss där, tillsammans!
Med dem här under mitt tak kanske jag vågar ta ett minus, för ett plus finns bara i drömmarna. Ju fler timmar som passerar på övertid desto svårare blir det att inte fantisera, det får mig att bygga upp ett hopp. 

Jag har hört att folk på långa fängelsestraff dör när de förlorar hoppet, mitt vill jag ta dö på. Dock känns min kropp som ett fängelse just nu. Jag har ingen kontroll över den, den låser in mig och får mig torterad. Jag plågas på värsta sätt innan jag avslöjar sanningen, faller ihop och blöder..

Är det ens någon idé att måla mascara?

Jag andas in, försöker hålla kvar syret som fyller mina lungor, räkna till åtta och sakta släppa ut luften igen. Jag försöker tänka på att det är min tid, att det är för min skull och att det är mitt val men oron över att jag kommer att må sämre efteråt hänger över mig.
 
Jag känner mig dock uppvärmd då jag redan gråtit en gång idag. Min man kom över en telefon och ringde. Han hörde min frustration och vår lilla dotters röst uttala Pappa i bakgrunden. När jag hörde hans tårar genom luren rann mina också. Hans dåliga samvete spär på mitt och jag vet att att tycker felet är mycke hans, att jag behöver träffa en psykolog. Jag kan inte säga att det inte är så, jag kan inte ljuga. Det är vårt fel tillsammans, vi valde varandra av kärlek och inte av förnuft.

Så mycket min tid vet jag fan inte om det blir heller, Lola är svullen runt ögonen och jag befarar ögoninflammation så barnvakt är inte aktuellt. Hon får följa med och få lite terapi hon också. Det är allt annat en ultimat men jag känner mig själv så pass bra och vet att om jag avbokar denna tid så kommer jag inte att boka en ny och det skulle rinna ut i sanden och begravas för en lång tid framöver.
 
Nu ska jag pressa hennes sovrutin med någon timma och bunkra med russin. Jag är skit nervös men djupt där inne finns en stolthet över mig själv. Ingen mens ännu heller, det är en jävel till att vara envis!

Inget ont som inte för något gott med sig

Det röda vinet med sin höga procenthalt värmer min strupe i djupa klunkar. Även om det räcker med en dag här för att bli uttråkad och längta hem så vill jag inte åka. Tiden vi får och tar oss tillsammans räcker aldrig. Jag känner mig aldrig nöjd och när det nu är dags att boka biljett hem igen kommer ångern över att jag ens åkte med. Jag gråter inte ännu men tårarna är inte långt borta, de ligger och pyr innanför ögonlocken på mig. Både jag och han känner att det är nära. Tio dagar utan närhet är länge men inte i jämförelse med tio dagar utan hjälp. Varken stöttande samtal per telefon eller i form av fysiskt aggerande kommer avlasta mig, underlätta min vardag eller lugna mina nerver.
 
Det goda som det onda för med sig är att jag kommer vara i största behov av terapi på fredag när det är dags för premiärsamtal.