Förebilder eller avskräckande exempel?

Jag läser Lina Norberg Juuso´s krönika "Vi är kvinnorna som går sönder". Den är läst av många och delad ett flertal gånger på min facebooksida. Jag läser, jag förstår och jag känner igen. Men jag kan inte hålla med.
 
Hon beskriver sin trötthet och sin längtan tillbaka till det slappa åttiotalet då föräldrarna rökte under fläckten och serverade färdigmat till barnen. Det var inte så jävla noga med nått egentligen och "laissez faire" var en vanlig uppfostringsmetod. Och jag förstår att hon är trött, jag är också trött men tröttheten är värt det och den gör att vi kanske blir tvingade till att hitta vår egen balans. Vi är närvarande föräldrar, intresserade föräldrar och engagerade föräldrar. Vi lagar mat från grunden på ekologiska varor till våra barn för att det är bra för dem, för att vi vet. Vi är medvetna föräldrar. Vi tränar våra kroppar för att orka och vi gör oss fina för att vi mår bra av det (och mår man inte bra av det så bara sluta, att skita i vad andra tycker är ju den senaste trenden). Vi pysslar med presenter till kalas för att vi bryr oss. Vi skjutsar och hämtar och lämnar för att det ligger i våra intressen att hen ska komma fram. Vi fucking säger HEN för att alla ska känna sig lika.
 
Och jag vill inte höra ett ord om att vi blev helt okej ändå, vi som växte upp på åttiotalet. Se på världen va fan - Det är inte okej!
 
Föräldrar idag är förebilder. Föräldrar förr var avskräckande exempel.
 
Jag tänker i alla fall inte vara en kvinna som går sönder. Jag må vara jävligt trasig då och då, sliten och i tusen bitar. Men jag kämpar för mig och för min familj, för min roll som mamma i barnens liv och det gör mig hel. Klyscha mig hit och klyscha mig dit, vi behöver krav på oss för att utvecklas och vi behöver se över just vår individuella situation, leka finn fem fel med oss själva, och rensa bort sånt som får oss att få ångest.
 
Jag kommer aldrig att säga "det var bättre förr"!

Jag pratar om ångest

Som att vara bajsnödig. Tänk dig morgon efter både frukost och kaffe och det är upptaget på toaletten. Det är upptaget hela förmiddagen, hela dagen och resten av hela jävla veckan. Du håller på att sprängas men ändå försöket du låssas som ingenting. Det läcker av gaser och du grimaserar men ler ändå mellan kramperna.

Så är min ångest just nu. Skulle jag slappna av en millisekund skulle jag skita ner mig direkt. Jag kniper för allt vad det är värt och väntar på min tur. Min tur att få må bra. Och jag vet, jag vet att jag borde hitta ett annat alternativ till väntan. En buske kanske, eller vasken? Något inte fullt så bekvämt, men jag orkar inte. Varken orkar eller vågar. Jag väljer att vänta och även det dumma beslutet spär på skitnödigheten.

Jag pratar inte om bajs egentligen, det förstår ni va? Jag pratar om ångest. Men för er utan kanske det kan vara svårt att förstå hur det känns...

Borta

Jag känner mig ungefär lika borta som jag är frånvarande.. Vilsen lixom.