Den värsta tiden på den bästa dagen

Tiden tar ju aldrig slut.
Ju fler gånger jag ser på klockan ju färre minuter passerar. Börjar jag med middagen nu hinner den kallna innan han är hemma. Jag vill aktivera mig för att glömma bort tiden som återstår men Lola vill inte göra annat än vara nära, helst på.

Meddelandet att han var på väg kom så mycket senare än det brukar. Hela förmiddagen hade jag hoppats och trott det motsatta och besvikelsen skaver än.  Fredagar är ändå min bästa dag men det är den längsta också och det är tyvärr inte alla stunder som gör dagen värd sin placering. Dessa timmar, när eftermiddag blir till kväll, skulle platsa bättre på en måndag.

Ta mig ut och tillbaka

Jag är rädd för att det inte räcker. Att det här livet inte riktigt duger åt mig. Jag vill så gärna och kommer inte ge upp än på länge men precis just nu känns det ganska uppgivet. Långa ledigheter i all ära men så länge vi har barn, vilket är väldigt länge till, är ledighet och semester vitt skiljda saker.

Jag saknar honom extremt idag. Jag kan inte se ett slut även om han kommer hem igen redan imorgon. Då börjar nästa nedräkning och stressen över att hinna umgås mesta möjliga tid och att alltid vara lycklig hänger över mig. Jag vill somna och vakna igen när solen skiner. När värmen kan få mina läppar att le och när gräsmattorna lockar mina bara fötter till skutt. Jag vill vara ute och andas, här inne kvävs jag snart.


Ta mig tillbaka till ditt knä

Hissar, pruttar och avundsjuka

Jag står och tömmer mina infekterade porer i det badrum som är försett med bäst ljus när jag kommer på att jag helt missat att hämta tvätten. Jag lockar på Lola med nycklarna till tvättstugan och hon kommer som ett skott. Hon älskar att leka både där såväl som i hissen och i trappan upp och ner. Hennes lilla ansikte spricker upp i förtjusning för första gången sen vi kom hem. Jag har varit en tråkig mamma med datorskärmen i ansiktet i evigheter för att polisanmäla och förlustanmäla och försäkringsfixa.
 
Mina käkar är fortfarande spända och sammanbitna av ilska mot både tjuven, samhället och mig själv. Mitt hjärta blöder fortfarande av att jag inte hört hans röst och pulsen ökar ständigt i takt med att minuterna tickar, utan varken telefon eller lösning på problemet.
 
Att mitt tålamod är noll märker jag när hissen åker iväg sekunden innan jag hunnit öppna dörren. Jag skriker FAN utan att tänka och Lola stannar till på sin färd över det smutsiga golvet i porten. När jag fångar upp henne och placerar den lilla kroppen på mig höft så krampar det till i magen. All ångest, oro och stress har bildat en gasboll och med hopp om att lugna nerverna en smula släpper jag på allt.
 
I ett stinkande moln av skit hör jag nu hissen närma sig. Att den kunde vända bara ett par våningar upp och så snabbt skickas ner igen hade jag inte en tanke på. Ur stiger en tjej i min ålder, hon säger hej, stannar upp och upprepar sitt första ord. "Hej!"
Innan hon ens hälsat första gången kände jag igen henne. Vi är gamla klasskompisar och hennes ena förälder bor i mitt hus. Vi var vänner som yngre, inte bästa men inte o-. Jag frågar om hon hälsat på sin pappa, hon bekräftar och berättar att hon annars bor i London. Jag vet inte varför jag spelar förvånad för jag vet redan. Både av hennes far och av sociala medier. Hon är framgångsrik inom sitt yrke och fruktansvärt begåvad. Jag slås även av att hon är så mycket vackrare än jag minns henne från skolan.
 
Min avundsjuka och mitt självförakt tränger långt in i mig där jag står i mina mjukisbyxor fulla med snorfläckar, en tröja jag hittat i smutstvätten som tillhör min man, den luktar som han gör i kragen men annars bara svett. Huden i mitt ansikte pulserar fortfarande efter mina vassa naglars tortyr och luften omkring mig luktar inte hallonbåtar precis.
Jag orkar inte ens skylla på bajsblöja, så förlorad känner jag mig.
 
Tills hon droppar de enda ord som kan få mig att lyfta, skicka min inre hiss rätt upp bland stjärnorna för att sätta mig naken på månen och sjunga av lycka:
"Jag följer dig blogg.."