Förenta Känslo Nationen

Lördag morgon och jag har fortfarande inte orienterat mig ur sängen. Barnen är vakna, alla tre och jag hör min man vispa ihop frukostomelett till tonerna av kaffe bryggaren. Han är hemma nu. Jag blir lite mindre trasig då!
Efter att ha kollat sociala medier (IG @soldatensfru) och bloggar jag följer läser jag Aftonbladet. Krig Krig Krig. Det är min mans jobb, det kommer inom kort att bli vår verklighet även om det just nu känns långt borta. Ingen annan kommer göra jobbet så bra, göra så stor skillnad. Han kommer hjälpa människor i nöd och göra världen till en bättre plats. Jag är stolt men kan ändå inte tygla känslan; 
- Men jag då?
Jag kommer inte skriva om min mans jobb speciellt mycket, det kapitlet förblir vårat. 
Mina känslor däremot är inget jag hymlar med - jag blottar mig in i själen. Kanske kan jag på det sättet också hjälpa någon.
Likna mig med FN, en organisation som vill jävligt mycket men inte vågar mer än att snacka..

Ta oskulden på livet

En av mina närmsta vänner lämna på dagis idag, hon är inte ensam om det såklart men det här var hennes första lämning, med hennes första barn. Jag tänker på allt man gör för första gången, varesig det är bra eller dåligt så är det det är stort. Det är något man minns och i de bra fallen hyser extra kärlek till. De inte fullt så bra kryddar man med hat.
 
Kommer ni ihåg första kyssen?
Första kärleken, följd av första sveket, eller om det var du själv som svek.
Första gången man sa "jag älskar dig" utan att fatta vad det betydde och första gången man sa det och menade det. Förutom sin mamma är jag den enda kvinna som fått höra de orden av min man, fint. Jag själv å andra sidan har gödslat sönder dom magiska tre till höger och vänster. Dock menar jag det nu till honom, till skillnad från förrut - Det är lixom ingen fråga längre!
 
Första sexet kan vi alla hålla med om att vi utelämnar va?

Första barnet, jävlar vilken kärlek. Jag gav upp allt där och då! 24 februari 2004. Jag var 17 år, 1 månad och 1 dag gammal och mitt liv tog slut. Ingenting har sedan den dagen varit sig likt, allt var bara du - jag dog av smärtan men av kärleken till det lilla kladdiga knytet på mitt bröst föddes jag igen. Säga vad man vill om att man älskar alla sina barn lika mycket men det jag upplevde med min son kan inget slå. Det är mellan oss och det är heligt - förlossning 2 och 3 kommer inte i närheten.
 
Första giftemålet, vissa tar ju det i andra ordningen men jag sov den lektionen. Jag som älskar att planera var ju i himlen de 8 månaderna mellan frieri och bröllop. Det var den finaste dagen i mitt liv men jag gör fan aldrig om det. Tur för mig att jag valde den rätta första gången!
 
Nu då, vad är kvar?
Jag vill göra mer saker för första gången, ut och ta oskulden på livet! För om motsatsen till oskuld är skuld vill jag vara skyldig.

Att röda O.B är djävulen själv...

..det var lite så det kändes här om dagen när mensen kom. En dag sen och direkt trodde jag att det fungerat på första försöket. Långt ifrån ofta är det fallet, det förstår jag ju själv, jag har ändå 3 ungar och 4 graviditeter i bagaget. Men aldrig förrut har jag försökt att få barn, dom har varit mer eller mindre välkomna bara, så nu när det ska planeras förutsatte jag bara att det skulle fungera - jag är ju fan en jävel på att planera, det är lixom det jag gör!
 
Icke, blodet droppar blodet droppar, precis som i den där spökhistorien man hörde som barn. Hjärtat blöder lite också men som tur är har jag "mamma vecka" med dom stora och lilla är i full gång med att stoppa livsfarliga saker i munnen hela dagarna så tid för att deppa finns inte - jag skriver av mig här och nu!
 
Det är lite så jag har tänk mig med den här bloggen - klotterplank, klagomur, sånt som man bara vill skrika ur sig eller annat som man vill att hela världen ska veta. Den dömmande kan gå, den blyga kan läsa i smyg, den nyfikna kan följa och råkar du som jag vara i behov av att skriva av dig - lämna en kommentar.
 
Dock brukar det sällan bli som jag har tänkt mig, gällande typ allt, så vi får se vart det slutar.
Däremot så brukar det bli jävligt bra ändå ...