LOLA (snart) 2 ÅR

Jag är slut (!) men vilken dag vi har haft.
Lola, som fyller år mitt i sommaren när ingen är hemma, hade sitt kalas för nära och kära idag. Parken utanför oss utgör en perfekt plats för festligheter som involverar många barn. Roligt för barnen som får tillgång till stora ytor och lekplats och bra för mig som inte vill ha dom hemma.
 
Men innan det kan kalasas och gästerna droppar in ska det planeras, handlas, fixas och framförallt bäras. Jag tar i vanlig ordning på mig alldeles för mycket och även om jag, denna gång, tycker att jag delegerade ut uppgifterna bra så var jag trött redan innan första gästen kom. Nu värker fötterna så pass mycket att jag hellre skulle såga av dem än att ha dem kvar på min kropp. Ögonen svider och magen har aldrig känts så tung innan. Ett dumt lyft i eftermiddags och det lixom "knäckte till" i magen, som en spärr därinne som släppte och den cirka två kilo tunga bebin i magen damp ner ännu, ännu längre.
 
Solen sken och bara under en kort stund frös vi till och regnet nuddade knappt marken innan det upphörde och snart sprack himlen upp igen. Lola blev överröst av fina presenter och massa kompisar kom för att leka och fira henne. Nya vänner, gamla vänner, familj - alla lika välkomna och uppskattade!
 
Tack alla ni <3



Avundsjuk och full av beundran

Den lilla bebisen är född och hon är inte längre gravid. Avundsjukan håller beundran i handen. Jag känner henne bara som gravid och nyfikenheten om vem hon är, som sig själv, är stor. Jag önskar den nya familjen på fyra all lycka och jag längtar till den dagen då jag får känna starten av en förlossning, meddela nära och kära att det är på gång och peppas av dem samt sociala medier tills det är dags att håva in lyckönskningarna.
 
Första närheten av den lilla kladdiga på mitt bröst, där och då är lyckan som störst, innan man i eftervärkar ska krysta ut en tom påse som får det ömma underlivet att svida värre än urinvägsinfektion och svamp i ett.
Att få klä på den de där små gulliga kläderna med matchande mössa till för att sedan ta ett tusen bilder från olika vinklar och trycka upp i ansiktet på den som står bredvid, även om den ser just detsamma som både jag och kameran visar.
Att få besök första gångerna. Äntligen kollar ingen längre på mig, pekar på min mage eller kommenterar mina former, brist på former, formen på det jag äter, att jag äter, om jag äter, vad jag äter. Hur stor jag är, liten, rund, fotboll, badboll, framifrån, bakifrån och från sidan. Att jag strålar, att jag spiller, att jag ser pigg ut, trött eller bara svullen. Någon jävla aura som inte finns, några fina kläder som inte sitter bra, något obefintligt smink. Och NEJ, det är inte "bara mage"!
Nä, äntligen syns bara min bebis. Inte för att de kan se hur jävla perfekt den faktiskt är, det ser bara vi. Det är som en hemlighet bara vi besitter och som vi aldrig kommer att avslöja för omvärlden, vi låssas att det är ett barn som vilket annat på denna jord men vi vet...
De rastlösa dagarna på BB, utan koll på klockan, utan ansvar för matlagning, med personal och personer omkring oss som bara bryr sig om att just vi mår bra. Allt är för vår skull och ingen dömmer. Oavsett hur vi ser ut eller uppför oss har det garanterat funnits många som varit värre.
 
Men innan dess så vill jag ha lata dagar på landet med alla i familjen, släkten och vännerna.

En direktion

Revanschlysten på gårdagen ligger jag nu i badet och andas. Min trötthet på livet igår fick tre barn att somna i tid vilket resulterade i glada små ansikten imorse. Att vakna dagen mött av leenden kan vara allt som behövs ibland. Molnen präglar himlen och färgar den grå idag med men i mina ögon lyser solen. Ikväll ska vi äta middag och lyssna till historier om nya världar, främmande platser och ett paradis utan dess like. Min systerdotter är nyhemkommen från Kap Verde öarna och återberättade upplevelser från den, snart femåriga, tösen är det mest underhållande jag vet. Popcorn är ett måste!

Några dagar har lyckats passera och ännu återstår en vecka tills vi ses igen. Jag räknar ner men har fått finna mig i att det fortfarande är länge kvar. Jag börjar hitta mig själv någonstans i allt bråte. Jag har fått saker gjorda vilket inte alltid är en självklarhet.
Inbjudningarna till det första kalasets ut är klara och imorgon ska min stora kille få dela ut dem i klasserna. Ja, bjuder man precis alla så får man det.
(Linda, jag har en till dig också!)

Jag minns lyckan över att ha fest som liten, den är exakt densamma för mig nu. Födelsedagar är det bästa jag vet och sen barnen blev lite större är deras nu bättre än min egen. Att få ge bort ett minne är lycka för mig.
Förutom mina två större barns dagar som är inom räckhåll finns ett firande till jag längtar extra mycket efter. I julklapp fick min dotter två biljetter till One Direction's konsert i sommar, en till henne och en till mig. I lyckan fanns även en liten ångest över att berätta det för sina två bästisar. Rädslan över att skryta och göra dem avundsjuka. De gladdes såklart för hennes skull, så fina är de syskonparet. Vad varken dem eller min dotter vet är att det finns två biljetter till..