Så fin som jag är

I min enorma saknad och desperation efter kärlek och värme startade jag dagen med den värsta sortens självplågeri. Jag tittade igenom våra bilder från bröllopsresan. 2 fantastiska veckor i den grekiska övärlden och lika fri från moln som saknaden efter kyssar. Jag har aldrig varit så lycklig, ler jag när jag ser bilderna på min solbrända man i bar överkropp. Bilderna föreställande båtar och stränder och tavernor. Det bubblar av pirr i hela min mage. Lycka per definition. Tills jag bläddrande hamnar på en bild på mig. Det hugger till.
 
Okej, lite sunt förnuft och verklighets anknytning har jag också. Nu är det mitt i vintern. Jag är blekare än någonsin på året. Min frisör har varit bortrest allt för länge OCH jag är gravid i kanske den fulaste månaden av de samtliga 9. Jag väger idag säkert tio kilo mer än på bilden och den är tagen på min bröllopsresa. Jag har aldrig varit i så bra form och lagt så mycket tid på mitt utseende som inför denna stund. Jag ler så jag blir bländad och jag bär solglasögon. Det jag ser på bilden är en snygg tjej. Snygg, sexig, glad och lycklig.
 
Men vet ni vad det värsta är? Jag ser det nu. Snart fyra år senare.
Anledningen till att jag fastnar vid just det fotot är för att jag minns så väl när det togs. Högst upp på en industrifärja påväg till Santorini. Det var minst 40 grader varmt och vi var ungefär hälften in i resan. Vi hade sett så mycket men hade fortfarande lika mycket kvar. Förväntningarna var på topp men tillfredställelsen var redan mättad. En perfekt kombination av välbehag.
 
När vi reser är jag fotografen, från vissa resor finns jag inte med på kort. Jag knäpper en bild på min man där han sitter i solen och läser. Han är så snygg att jag bara vill hoppa överbord. När han tar min telefon för att ta ett kort tillbaka är det nära att jag gör det. Jag ser självsäker ut på bilden men det är långt ifrån hur jag känner mig på insidan. Medan jag ler och stunden förevigas hinner jag tänka miljoner tankar. Tankar ingen människa borde bry sig om i något läge. Tankar på hur min mage ser ut från hans håll. Hur jag ska vrida min kropp för att inga skavanker ska synas. Att mitt hår är uppsatt och inte kommer med, jag kommer se flintskallig ut. Om låren hänger över stolen. Om jag har något mellan tänderna eller ler för brett så jag ser fånig ut.
 
Jag önskar jag någongång kunde känna mig så fin som jag är.
 

Håller emot

Lola somnade bra mycket tidigare idag än vanligt. Vi har haft den segaste och deppigaste eftermiddagen och kvällen sen vi kom hem från öppna förskolan (vilket gick hur bra som helst). Tillslut verkade vi tröttna på varandras irriterande sällskap båda två och hon ville lägga sig, jag sa inte emot då hon stått som fastkilad vid mina ben de senaste timmarna och bara gnällt om precis allt. Hon var trött och jag med. Trött på mig själv.
 
Nu ska jag försöka att inte äta upp allt som finns i kyl och skafferi samtidigt som jag gör mitt bästa för att låta bli att klia på mina, förbannat spruckna, händer. Detta följt av att inte falla för frestelsen att gråtandes ringa min man i ilska och be honom ställa sig på försvarets gamla längdskidor från andra världskriget och sparka sig hela vägen hem från Kiruna. Det är så mycket hela tiden som jag kämpar emot, jag önskar jag bara kunde släppa allt. Släppa ut alla känslor och viljor inom mig.
 
Det är väl det jag gör lite här kan jag tänka ... Jag är glad för den här platsen.
Jag är glad för er - oavsett om ni hatar eller älskar mig - ni finns här!
 
(P.s. jag har skickat in en önskan om en annan förskola till Lola)
 
 
100 dagar har nu gått.

Aldrig mer

Snart bär det av, mot öppna förskolan. Jag hade aldrig kommit iväg utan min vän och kan hon släpa dit 3 barn så ska väl jag klara av 1! Jag packar picknick för en hel förskoleklass. Inte till Lola, nä, hela hennes skötväska är numera upptagen av alla mina små mellis för att överleva utan blodsockerfall och illamående.

Jag tycker verkligen inte om att vara gravid. Den här gången tänkte jag att jag skulle försöka njuta av det, få nån jävla aura eller gloria eller vad det nu är alla andra lyckas få i detta så "välsignade" tillstånd. Det är min absolut sista gång och det är den enda tanken jag kan njuta av, aldrig mer.