Ta mig ut och tillbaka

Jag är rädd för att det inte räcker. Att det här livet inte riktigt duger åt mig. Jag vill så gärna och kommer inte ge upp än på länge men precis just nu känns det ganska uppgivet. Långa ledigheter i all ära men så länge vi har barn, vilket är väldigt länge till, är ledighet och semester vitt skiljda saker.

Jag saknar honom extremt idag. Jag kan inte se ett slut även om han kommer hem igen redan imorgon. Då börjar nästa nedräkning och stressen över att hinna umgås mesta möjliga tid och att alltid vara lycklig hänger över mig. Jag vill somna och vakna igen när solen skiner. När värmen kan få mina läppar att le och när gräsmattorna lockar mina bara fötter till skutt. Jag vill vara ute och andas, här inne kvävs jag snart.


Ta mig tillbaka till ditt knä

Andar och byten

Andarnas sällskapande själar från igår har idag gått upp i rök. Ensamheten hänger tung här hemma igen och inte ens Lola´s röst kan fylla ut tomrummet jag känner. Av någon anledning känns det som de stora barnen har varit borta en evighet, det är första gången på länge de inte varit här även om det varit pappa-vecka.
 
Imorgon kommer de hem och inga andar i världen vågar vistas här hemma då i alla fall. Det kanske kan få mitt blod att rusa i ådrorna för just nu är jag stelfrusen. Jag klär på mig i lager, dricker te och badar badkar men jag är kall in i själen. Passionen jag kände imorse efter att ha pratat med min man är borta nu.
Fördelen av att vi med större sannolikhet inte kommer att tröttna på varandra i första taget är utbytt mot nackdelen med att bli lämnad ensam. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle kännas att vara den som lämnar. Det är en tanke som är underbar att plocka fram när huset är rent, disken står i maskin, det finns mat i kylen och barnen sover. Då dagen därpå bjuder på träning, sällskap och kramar. Först då vågar jag tänka och kommer fram till att jag aldrig, aldrig skulle vilja byta med honom.
 
De övriga tiderna på dygnet är jag inte lika säker.