Trimester 3
Slungas jag inte i känslodjungeln är det händelserna på en dag som kastar mig mellan himmel och helvete. Från sovmorgon med tillhörande mys i sängen med min dotter till ett tufft pass på gymmet då det kändes som jag skulle föda på en yogamatta till tonerna av eurodisco. När det lugnat sig gick vi hem och jag duschade, Lola åt lunch på badrumsgolvet i väntan på mig och jag i farten när vi tog en promenad till våra nyfunna vänner. Jag kände mig lugn och lycklig i själen för första gånge på länge. Vidare bjöd dagen på mer promenad, hämtning på förskolan och parklek för de små. Vi hade inhandlat ingredienser till en fruktsallad som vi skulle avnjuta och jag kom på mig själv med att inte ha kollat på klockan en enda gång. Den kunde varit hur mycket eller hur lite som helst, det spelade ingen roll alls för vi hade inte bråttom.
Tills samtalet kom från en son med klumpen i halsen och jag fick kasta i både mig och Lola de fruktbitar och kesopluttar jag lovat henne. På den nivån det gick joggade jag till bussen som inte kom, kaos i trafiken fick mig att hasta vidare till hållplats efter hållplats men det slutade ändå med att jag fick ringa skolan och be dem tala om för min son att jag blev sen. När jag hämtar honom är han glad igen och paniken inom mig lägger sig en aning. Syskonen leker med varandra när jag lagar middag och sammandragningarna får mig att krampaktigt ta tag i diskbänken när de kommer. De släpper snabbt och jag kan andas ut men jag börjar känna oro för hur pass mycket kraftigare de blivit de senaste dagarna.
När jag sagt att jag hoppas hon kommer tidigt har jag menat ett par veckor, inte ett par månader... Men lixom sin mor kanske hon är värdelös på att räkna (?)
Tack för idag S & L <3