SoldatensFru

Att vara förälder till fyra barn är helt underbart. Magiskt och fantastiskt och otroligt och alla fina ord du kan tänka dig att benämna en roll med. Även alla de värsta orden som finns.

Jävlar i helvete vad det skulle censureras i en MTV-video om jag gick lös just nu.

 

Jag väcker de små ömt, klär på dom typ i sömnen då det är tidigt, pussar och kramar och bär dom till toaletten där jag håller dom upprätta när dom kissar. Jag stoppar om i vagnen med täcke samtidigt som jag borstar tänderna på mig själv. Håret hinner jag som vanligt inte. Jag fönade och borstade av halva mitt huvud igår i badhuset då ungarna var mutade med snacks och satt nakna med sin picknick och tryckte i sig majskrokar på ett badlakan på golvet i omklädningsrummet, då hann jag föna håret - gången innan dess kan jag inte minnas. Jag sminkar mig typ aldrig, en gång i veckan kanske. Det brukar då resultera i att mina ögon får panik av främmande föremål och jag får en vagel dagen därpå. Jag är fan utbildad makeup-artist. Ändå inget.. bortprioriterat!

 

Jag lämnar glada barn och även om min puls är på max efter en tung vagn, tio lager kläder på mig som jag inte hinner ta av och på för att säga hejdå och den ständiga stressen så kramas det och pussas och vinkas och puttas utanför grinden och lämnas till rätt pedagog just den dagen var eviga dag. Jag försöker mitt mesta att ta mig tid. Tid jag inte har. Tid som inte finns. Vem fan uppfann den här jävla tiden undrar jag?

 

När jag väl kommer till jobbet så älskar jag det jag gör. Komplimanger och positiv feedback har aldrig haglat över mig så som det gör nu. Egen företag. Mitt ställe. Jag är så stolt över allt jag är och allt jag gör och allt jag någonsin gjort till dess att det kommer in någon innanför dörren som läser menyn och vänder. Jag vill skrika och gråta och förklara och be om ursäkt. Och så slår det mig att jag är dom. SÅ MÅNGA GÅNGER jag vänt ut från ett ställe som inte passat mig. Ångest. Självhat. För att jag gjort så och för att jag är och har ett ställe som inte kan leverera till alla.

 

Precis samma känsla som att vara mamma. Story of my life lixom.

Lämnar över jobbet till min fantastiska personal och går och tränar. Korta ganska dåliga pass nu för tiden men ändå bättre än inget tröstar jag mig med. Vem försöker jag lura?
Kommer ihåg allt från att handla pepparkaksdegen jag lovat dom små till att reklamera trasiga vantar till att köpa vin och kopiera en ny hemnyckel då äldsta sumpat sin (igen). Väl hemma med tung ryggsäck hittar jag farsdag kortet jag köpt till min pappa men inte hunnit skicka. Köper frimärke på ica innan förskolan och kompleterar med lite choklad och en triss för att kompensera att kortet kommer att dimpa ner i pappas brevlåda över en vecka försent.

 

På vägen hem med barnen minns jag allt som jag glömt, pappren jag skulle skrivit ut och bröd från vårt bageri som jag skulle hämtat. En frukost utan mackor går ju inte.. Och plötsligt är det de enda jag missat som hägrar. Jag glömde och jag är dålig. Samtal rings och saker löser sig. Nej, fel! Jag löser saker.

 

Vi lagar middag och äter och bakar och äter lite till. Vi lyssnar på jullåtar och alla mina fyra barn dansar ihop och jag gråter en skvätt på toaletten när jag hör dom skratta ihop. Att det är så sällsynt numera att det rör mig till tårar.

 

Det fjantas och nattas och allt är i sin ordning. Jag ser en film och min snart fjortonåriga endaste son vill sitta nära mig och få kill på ryggen. Jag gråter igen men säger att det är till filmen (som är en komedi och inte alls sorglig för stunden).

 

Min man kommer hem inatt och jag gömmer nyckel till porten utanför. Efter att ha bott här i 8 år har vi fortfarande bara en portnyckel som vi hysteriskt planerar och skicker mellan varandra. Och precis som vanligt måste det påminnas om tandborstning och "släck lampan SENAST 22".

 

Vad gör dom som inte lever med barn och företag och åtaganden och måsten?
Dom måste ju älska begreppet tid.

Det slår mig nu att det ofta är dom som svarar "Jag är lite trött" på frågan "Hur mår du?" ...