Längtar efter revansch och barfotafötter
Jag tog ingen revansch på gårdagen. Inte idag i alla fall.
Varken bättre elle sämre skulle jag säga, inte alls innehållslös eller onödig, bara inte så pass värd som dagar kan vara. Nu är klockan så pass mycket att det känns skönt att bara släppa garden och ge upp.
Skeppet sjunker och jag förvånas av det kalla vattnet istället för att slå omkring mig. Man vänjer sig vid kylan och tillslut är det så kallt att det hettar mot huden. Jag andas in med vetskapen om att det inte finns någon luft kvar. Jag dränker mig i denna dags sista minuter och, liksom igår, känner tacksamhet över att jag inte behöver uppleva den igen.
Imorgon föds jag på nytt. Återigen så gör jag om, om det blir rätt vet jag inte - det vet jag aldrig, men jag hoppas.
Hoppet är det sista som lämnar livstidsfångar innan de dör har jag hört. Jag har ett litet fängelse här, innehållande tre små vakter och inga cell-kamrater. Men jag har hopp, än så länge. Det behöver bara räcka fram till våren. Då knopparna brister blir även mina galler mjuka och vakterna får spring i sina ben. Vi är då fria tillsammans och inga tyglar behövs. Vi blir till ett lag, eniga och världen emot oss hamnar på vår sida. Allt blir bra igen, bara vi får lite solblonderat hår och gräs mellan tårna.
Jag längtar efter första barfota promenaden.
