Jag vet inte om det var hånglet imorse nere vid återvinningsstationen som gjorde mig rubbad. Om det var att fysiskt få säga hejdå och se honom gå en annan väg än jag. Eller om det var avsaknaden av söndagsångest igår som utlöste paniken en dag efteråt. Han väckte mig imorse med frukosten färdig och strax därefter stod vi i hallen med en vagn full av förskoleklädda barn och höll varandra i handen. Vi delade hiss våra sju våningar ner till marken men efter att vi lämnat varandra tappade mina fötter fäste. Där och då var vi som precis vilken annan familj som helst, men lyckan över det gav motsatt effekt då det gick upp för mig att det bara var på låssas.
Jag va lixom inte beredd på måndag idag men ändå kom den jäveln. Jag var inte mentalt förberedd på ensamhet och saknad. Slaget i ansiktet var för hårt idag och istället för att lacka ur och slå tillbaka har jag bara tagit emot. Och gråtit, och gråtit.
Någon gång för länge sedan hörde jag att en av vägarna mot ett lyckligare liv är att vara tacksam. En sak om dagen, två eller tre. Jag minns inte. Just idag är jag tacksam för att den här jävla dagen snart är över!