Den fjortonåriga poeten skriver igen

Jag har börjar läsa igenom de dikter jag skrev som barn. Även om jag grät mig igenom raderna då kan jag idag skratta högt när jag läser, ser datumen de är skrivna och till vem.
Jag kan höra människor prata om tiden som tonåring, att man kände så mycket då. Det var svart eller vitt, kärlek eller hat, helt underbart eller så jävla åt helvete.
Jag vet precis vad de menar men jag kan inte minnas det som något som var - för mig är det så än idag.
 

 
Gömmer mig bakom dig
Tittar fram och ser ljuset
Friheten
Den lockar inte
 
Står bakom dig
Önskar
Att jag istället kunde stå bredvid
Stå stadigt
 
Hitta mina egna ben
Segla iväg på ostadiga vingar
Osäkert
 
Kvävd
Får inte vara den jag är
Fången bakom slutna fasader
 
Har glömt vad kärlek är
Älskar
Att vara dig till lags
 
Året är 2002 och jag är (räknar på fingrarna) 15 år!

Kommentera här: