Garanterad medalj
Jag fick klart ett riktigt segt skolarbete imorse när min man tog vår dotter till badhuset. Idag var det hennes tur att få plaska lite och min hud hade aldrig klarat klor en dag till. Det fick bli deras stund tillsammans hur avundsjuk jag än är. Det är viktigt för alla parter att få egentid på tumanhand men det svider för den som inte får vara med. Jag försöker se det som en vuxen men mitt hjärta säger emot. Jag vill alltid vara med. Med de stora också. Det är inget jag kan kräva men min hand kommer alltid längta att få hålla i deras, mina fotspår ser sig om efter att få ha deras bredvid och min röst kommer alltid att fråga och önska deras i svar.
När Lola sov så såg vi hockeyn med sällskap av både lunch, efterrätt och snacks i soffan. Vi leker och jag pluggar lite till.
När jag äntligen lyckas känna mig duktig lämnar vi hos ännu en barnvakt och går på bio. Vi håller i handen, vi pussas och vi kramas i rulltrappan sådär perfekt och ovant som det blir när jag står ett steg över honom och vi blir lila långa.
Jag är så full med kärlek och det är ännu bara fredag. Den känslan kommer ni kanske aldrig att få uppleva och alla andra dagar i veckan avundas jag er inte. Men idag, just idag är det en obeskrivlig känsla - att vi har två hela dagar kvar.