Ett kort kapitell

I extas över att ni faktiskt önskat lite samtalsämnen vill jag besvara dessa med en gång. Tålamod är inte en av mina starka egenskaper precis, faktum är att det fattas mig helt.
 
På frågan om min terapi önskar jag att jag hade en långt avsnitt att berätta. En saga med brokig inledning, ett trassligt mittenparti och en lyckligt slut. Det finns dock knappt något att säga, jag gick två gånger och sen var det slut. Jag var botad.
Skämt och sido så var terapeuten jag gick hos avsedd som resurs inom försvaret och egentligen inget för sällskapssjuka fruar att utnyttja mer än ett par gånger. Jag kände inte heller att vi klaffade på den nivån som jag hoppats och såg därför ingen framtid med henne. När inte jag, som kan outa allt här, ens orkade med att säga i terapin att jag är gravid, då fick det vara.
Men steget att leta vidare efter den rätte för mig känns betydligt närmare nu än någonsin innan. En dag möts vi och då kommer jag att få lära mig allt om kärlek till mig själv.
 
Imorgon ska jag berätta om hur min mans flytt till huvudstaden kom sig och hur vi tog det enormt gemensamma beslutet att skaffa barn. Sa jag vi? Jag menade jag!

Kommentera här: