SoldatensFru

Just precis nu är jag så jävla otacksam över vad jag har. Jag vill inte känna så men för sekunden skulle jag kunna byta ut allt. Lola´s vattkoppor har fullkomligt exploderat och natten till idag sov vi högst ett par timmar sammanlagt. Att ta igen mig lite på dagen idag gick inte heller, hon som vanligtvis sover 3 timmar utan problem vaknade i panik efter 20 minuters sömn. Jag hann betala räkningar, that´s it. Sedan dess och hela förmiddagen innan har hon skrikit och gråtit om vartannat. Badet hjälper tillfälligt men inte mycket annat och tröttheten hänger över oss båda och gör våra humör fruktansvärt lättrubbade.

 

Inget jag gör duger, jag får inte trösta, inte leka. Jag känner mig så jävla oduglig som förälder, både då hon tar ut sin ilska på mig och då jag gråter i panik över att ingenting kunna göra. Samtidigt är jag full av skuld över att jag bara vill lägga mig ner och sova, vila, koppla av och koppla bort. Jag har ont i magen, ont i ryggen och i bäckenet men mest ont gör det i hjärtat. Jag vill bita ihop och tänka på att det snart är över och då aldrig kommer att komma igen men det stämmer inte, jag vet att jag ljuger för mig själv. I höst börjar hon på dagis och hon kommer att åka på den ena sjukdommen efter den andra och det kommer vara jag som får ta hand om det, jag, bara jag och ingen annan.

 

Nu är flaskan slut och syrenen har dragit igång igen. Jag vill söva mig själv och vakna igen när den här graviditeten är över. Att vara trött är fan det största handikappet jag vet när det gäller mig själv.